Luta

Fortsätter ett par tidigare puffar, bör kunna läsas fristående. Någon slags vandrarhemsinteriör.

Anna lutar sig fram över killen med laptopen. Han har slutat att titta på de levande, döda bläckfiskarna och den äcklade programledaren och istället tagit fram ett bildspel med häpnadsväckande fakta. På ett år hinner man räkna till 15 768 000. En Fanta innehåller 52 sockerbitar. Holland är det land i världen där man odlar mest tulpaner. När Anna bjuder honom på ett glas vin, skruvar jag irriterat på mig. Han tackar nej, rakt ner i datorskärmen. Under T-shirten sticker skulderbladen ut som två vägdöda fåglar.

Vandrarhemmets vita tallrikar är repiga och besticken matta av åtskilliga diskar. Vinet dricker vi ur vanliga dricksglas. Trots det smakar maten bra. Vi är trötta efter vandringen i runt Kullsjön (behöver jag ens berätta att det klottrats ett extra N, på varenda skylt vi såg?).

Topp

Fortsätter gårdagens, kan läsas fristående.

Anna har en prickig topp från Gudrun Sjödén och ett par vida linnebyxor. Vinet står på diskbänken. Hon har valt Ekologica. Vid ett av de andra borden sitter en ung man med en laptop. Det råttfärgade håret är uppsatt i en klibbig svans. Han stöder hakan i handen och tittar på någon slags matlagningsprogram. En blond kvinna smakar på asiatiska specialiteter. Kocken försäkrar att bläckfisken är död. Det är bara muskelryckningar som gör att bitarna slingrar sig på tallriken. Hon smakar på fisken och sugpropparna fastnar överallt i munnen på henne. Min hunger och längtan efter Annas mat förbyts i ett illamående.

På vandrarhem kommer man nära trots att man värnar om det privata. Människor är skörare än de man möter på hotell, mer jordnära och öppna, trots att man försöker vara diskret. På hotell dämpas den mänskliga existensen av de mjuka mattorna. Hotellrummen känns som celler.

Sina

Människor bär sina kors. Problemen skaver som illasittande ok på skuldrorna. Ibland känns det tydligare än annars. Jag sitter i ett hörn i vandrarhemmets kök. Mina armar vilar mot den laminerade bordskivan. Den formpressade stolen känns hård mot mina skinkor. I fönstret ligger en död fluga på rygg. Dess förtorkade kropp föder något sentimentalt hos mig.  Bakom mig står en lagerhylla med torkade eterneller i en vas. På ett av hyllplanen ligger några sönderlästa pocketar av svenska deckardrottningar. Blodet flyter på de svartglänsande omslagen. Olle Länsbergs Käre John lade jag tillbaka efter att ha bläddrat i den. Om jag börjat läsa historien om sjömannen som träffar en ensamstående mor, skulle jag blivit fast och övergivit alla föresatser om att umgås. Dess språk är hypnotiserande.

Anna står vid en av spisarna och lagar mat. Riset kokar i en kastrull med snett lock. Ånga pyser ut ur springan mellan locket och kokkärlet. I en emaljerad gryta med blå blommor puttrar en köttfärsgryta. Hon har lagat den i förväg, fryst in den och tagit med den. Den är långkokt i hennes nya älsklingspryl, en crock-pot, där maten står i åtskilliga timmar och sägs bli mör och smakrik. Det mesta som kommer från crock-poten smakar likadant. Ibland känns de där köksprylarna som hennes husdjur. En hamster skulle kräva mindre engagemang och skötsel än en stekgryta. Salladen är redan uppskuren och ligger i en enkel glasskål. Jag bad att få hjälpa till, men hon sade åt mig att sitta ner och vila.

Leder

Haralssons har sålt sitt ställe till stockholmare. Mangårdsbyggnaden ligger vykortsvacker uppe på höjden. En smal grusväg med sandbruna hjulspår och en grässträng i mitten leder fram. De rödslammade väggarna vänder sig mot solen. Gården skulle kunna pryda omslaget till en turistbroschyr. Love och Kim har startat getfarm och byggt upp ett gårdsmejeri. Ostarna säljs till finkrogar och Love och Kim berättar om sitt nya liv i diverse livstilsmagasin,om det fysiska slitet och den självklara rytmen och vännerna som kommer ner från Stockholm för att hjälpa till. Vad är det för vänner som kör 30 mil enkel resa över helgen för att få äta löksoppa, slipa färg och rensa blomrabatter?

Jag ser pappa framför mig. Han sitter vid köksbordet. Vaxduken är nött och grå i kanterna. Kaffet dricks ur en benvit mugg med fylligt röda äpplen. Alltid samma mugg, den med ett nagg. Muggarna fick han i julklapp något år. Det är bättre att dricka kaffe ur mugg, än ur kopp. Muggen rymmer mer.
-Haraldssons ja. Vad är det för folk? Det går väl an för dem, som kommer från Stockholm och kan betala kontant. Då finns det pengar till att starta verksamhet. Pengar och kontakter, för folk som lärt sig att föra sig.
Ögonen som jag minns som klarblå, har bleknat. Handen, som jag har svårt att se efter den där olyckan på sågen, kramar om muggen. En stympad kropp. Halsen är skrynklig och hårtofsen som sticker upp ur flanellskjortan har grånat. Det luktar surt om honom, otvättat. För oss är tre mil en lång resa.

En get har klättrat upp på stenröset. Den är lika androgyn som sina ägare. Finns det mjölkmaskiner som passar till getter eller handmjölkar man kreaturen?

Avlägsen

När kungen stakar sig genom ett tal
Som handlar om skogsbruk
På självaste nationaldagen
Och vi pratar om varför Madde
var med på Skansen,
Men inte i kortegen
Och undrar var Chris håller hus
Då känns annandag pingst
Både efterlängtad och avlägsen
En långhelg med konfirmation
och bröllop, mot det här

Förstå

Carl står på vedbacken när jag kör förbi. Han bär den rutiga flanellskjortan öppen som en jacka. Magen är stinn, som på en höggravid kvinna. Gabardinbyxorna hänger tungt på höfterna. Gummistövlarna kippar runt vaderna. Veden sköter han. Obrukbara jordbruksredskap växer ner i jorden. Yxan blixtar i luften.

Jag tycker mig se hans mamma bakom köksgardinen. Hon går aldrig ut. Marita säger att hon har problem med sockret, hur hon nu kan veta det. De behöver varandra. Carl och hans mamma. Han sköter veden. Vedbodens väggar är täckta med sorgfälligt staplat, lager för lager. Hon lagar mat. Ute. Inne. En gråstrimmig katt sitter vid stenmuren. På en del ställen säger man att sådana som Carl och hans mamma är lite eljest. Här säger vi ingenting, vi kör bara förbi. I alla fall gör jag det. När jag är på väg hem till pappa reser jag genom mina minnen. Jag försöker förstå mig själv och människor som Carl och hans mamma, men mina tankar slutar bara med varför. Handen med vigselringen vilar på ratten. Jag fjärmar mig från det självklara.

Ögonblick

Fortsätter historien om kvinnan som är ensam hemma, för att maken gått till sjöss. Kan läsas fristående.

Ett ögonblick känner jag mig skamsen, som om jag lurar Erik. Det är Anita som lärt mig dricka och gett mig recepten. Sherry kallar hon det, som om vi vore två fina och bildade damer eller frusna engelskor med spetsjalar runt axlarna, små plirögda tanter som kikar fram bakom gardinerna i en röd tegellänga. Jag har en flaska med patentkork i skafferiet och det som är över står i matkällaren, bakom några burkar med körsbärssylt. Bredvid flaskan står den blommiga koppen jag brukar dricka ur. Sherry och skorpa. Kaffe och skorpa. Vad spelar det för roll? Jag gör sherryn själv och det syns inte på boken. Erik är nykterhetsman och han vet hur illa det går om man börjar dricka. Det räcker att man får smak på det, en enda gång, sedan kan det vara klippt.

Rödbetorna på spisen sprider en fuktig och unken doft omkring sig. Fyra, fem timmar ska de koka, så de blir alldeles gråa och skrumpna. Russin har jag hemma och två rågbrödscirklar som jag ska bre med jäst och lägga i hinken med rödbetsspadet, när det svalnat till fingervarmt. Sedan ska sockret i jäshinken. En månad tar det innan det är färdigt.

Om vintern gör jag drickan på potatis, som jag tärnar och fryser i snön över natten. Apelsiner och citroner hör till receptet och brygden ska jäsa varmt, så jag har den i köket. Den på hel råg och farinsocker gör jag om hösten, så bottensatsen används till julbaket. Det håller mig lugn att hålla på med det där. En kopp till eftermiddagskaffet bara, när jag är ensam...