onsdag 3 juni 2015

Ögonblick

Fortsätter historien om kvinnan som är ensam hemma, för att maken gått till sjöss. Kan läsas fristående.

Ett ögonblick känner jag mig skamsen, som om jag lurar Erik. Det är Anita som lärt mig dricka och gett mig recepten. Sherry kallar hon det, som om vi vore två fina och bildade damer eller frusna engelskor med spetsjalar runt axlarna, små plirögda tanter som kikar fram bakom gardinerna i en röd tegellänga. Jag har en flaska med patentkork i skafferiet och det som är över står i matkällaren, bakom några burkar med körsbärssylt. Bredvid flaskan står den blommiga koppen jag brukar dricka ur. Sherry och skorpa. Kaffe och skorpa. Vad spelar det för roll? Jag gör sherryn själv och det syns inte på boken. Erik är nykterhetsman och han vet hur illa det går om man börjar dricka. Det räcker att man får smak på det, en enda gång, sedan kan det vara klippt.

Rödbetorna på spisen sprider en fuktig och unken doft omkring sig. Fyra, fem timmar ska de koka, så de blir alldeles gråa och skrumpna. Russin har jag hemma och två rågbrödscirklar som jag ska bre med jäst och lägga i hinken med rödbetsspadet, när det svalnat till fingervarmt. Sedan ska sockret i jäshinken. En månad tar det innan det är färdigt.

Om vintern gör jag drickan på potatis, som jag tärnar och fryser i snön över natten. Apelsiner och citroner hör till receptet och brygden ska jäsa varmt, så jag har den i köket. Den på hel råg och farinsocker gör jag om hösten, så bottensatsen används till julbaket. Det håller mig lugn att hålla på med det där. En kopp till eftermiddagskaffet bara, när jag är ensam...


5 kommentarer:

  1. Känner lukten och smaken.

    SvaraRadera
  2. Alla sinnen involverade.

    SvaraRadera
  3. Levande. Man kan bli nykterhetskvinna för mindre.

    SvaraRadera
  4. Imponerad av denna kulturupplevelse omkring sherry :)

    SvaraRadera
  5. Wau, så otroligt härligt beskrivet att få med alla sinnen med som läsare. Jag blev nyfiken på sherry!

    SvaraRadera