Ord på A

Auktionshall, allmogeskåp, avlutad, anteckningsböcker, apa

Det var visning på auktionshallen igår. Den ligger nära, ett par hundra meter bort bara, så jag brukar gå dit, mer för att känna på stämningen och byta några ord, än för att hitta något att köpa.

Jag gick snabbt genom möbelavdelningen. Ett minde allmogeskåp, som fått ett tjockt lager blågrön färg och en ny blomma på 1930-talet, stod bredvid en avlutad chiffonje. I ett hörn trängdes en samling damejeanner av brunt glas. Mest var det bruksmöbler, soffor, bokhyllor och köksmöbler, som nötts av flera års användning, men fortfarande fungerade, för den som var på jakt efter billiga möbler. Till sommarstugan, till första lägenheten, för att katterna tagit över...

Antikhandlarna, feta karlar med plånböcker tjocka som Vredens Druvor, stod i ett hörn med anteckningsböcker i händerna och kvinnan som förestår Lisettes Loppis vände på ett par kaffekoppar i en fyndlåda.

Jag studerade tavlorna på väggarna och tog in det som någon valt att ha på sina väggar. Den här gången var de flesta tavlorna små, enkla landskap, lätta att ta till sig och målade från målare från trakten, någon gång i mitten av förra seklet. Jag hungrar efter de målningar som får hjärtat att slå, en utsökt akvarell av en korg med plommon, skuggspelet på en kyrkogård, en 1800-tals munk med magknip, eller en leende kvinna med uppdragen klänning på väg ner i vattnet...Det är sällan jag ser dem.

-Skåpet på tavlan känner jag igen, säger en man bakom mig. Jag har det på en tavla hemma. Men på min målning ligger det en hund framför. Nu verkar han ha bytt hunden mot en kvinna.
Tavlan var auktionens största, ett nakenporträtt av en rödhårig kvinna. Hon satt lätt bredbent på en pinnstol. Färgerna var dova och hennes drag lätt stiliserade, något som skvallrade om att målningen var gjord i mitten av 1900-talet. Ljusspelet fanns i könshåret.

Framme på podiet förevisade auktionsförrättaren en mekanisk apa, som förvarades i en låst monter under visningen. Jag bläddrade genom en kartong med gamla tidningar. Under ett par nummer av Allas veckotidning hittade jag en bunt med tidningar från början av 1970-talet. Publikationen hade fått namnet Cellstoff och jag tänkte, att Cellstoff var väl sådant som man hade i blöjorna på den tiden. När jag bläddrade i den förstod jag att den givits ut av gymnasieskolan. Skoltidningsredaktionen måste haft ett digert jobb med att få ihop materialet. Samtliga elever hade försett med omdömen. Där fanns Ros-Marie (den rundnätta) som alltid gick i hälarna på Lena. Bengt "The King of Axeltorp" kilade lika stadigt med Agneta som han gick på systemet. Någon som kallades Slalombögen, bytte skidor lika ofta som han bytte kalsonger, dvs en gång om året.

Nu säger vi att det som finns på nätet finns för evigt och inte går att radera. Kan man bli fri från gymnasieskolans skoltidning eller ligger orden och minnena kvar och gnager i evig tid? Nu har en av dem dött och arvingarna lämnar det som finns på auktion, för att få några tusenlappar var och ibland blir det så förbaskat personligt med auktionsgods.