Sparsam + skratta

Sparsamt

Himlen mörknar som ett vredgat öga.
Vi säger till varandra:
-Det har ändå åskat sparsamt, denna sommar.
Sedan kommer regnet, och någonstans skälver jorden. Men om det, vet vi ingenting om.

Skratta

Marita vandrar caminon. Om kvällen lägger hon upp bilder på spanska fasader på facebook. Jag ser fram mot hennes uppdateringar. Samtidigt hoppas jag att hon att hon ska sluta berätta för andra och bli absorberad av nuet de där tio dagarna hon vandrar ensam genom norra Spanien. Hade jag haft ett radband eller en frälsarkrans skulle jag räknat hennes infall på den. Raskatterna, islandshästen, akvarellkurserna, den oavslutade romanen... Ibland, när jag tänker på henne, så minns jag hur vi skrattade, de där åren runt trettio, när barnen var små.