måndag 10 november 2014

Stram

De amerikanska dollargrinen står utspridda på gräsmattorna i stadsparken. Solen reflekteras i bilarnas krom och blankpolerade lacker. Det doftar olja, bensin och grillad korv. Grupper av nyfikna besökare rör sig mellan bilarna och brister ut i små häpna utrop över deras skönhet. Ägarna sitter picnicstolar bredvid sina bilar, vakar över dem, småpratar med bekanta och svarar på de frågor om märke och årsmodell som de förbipasserande ställer.

Scenen i stadsparken kallas Flabbet, eftersom den har samma form som en vidöppen mun. Den liggande träpanelen är målad i ett geometriskt 1950-talsmönster i vinrött och grått. Scenen används ett par gånger om året. Manskören sjunger in våren från scenen. Gymnasieeleverna använder den i samband med några traditionella evenemang vår och höst och Studieförbundet brukar utnyttja den när kommunens rockband ska spela inför en gles publik på en lokalbandsgala. Under scensommaren används den i samband med Motorklubbens årliga cruising.

I år har Motorklubben bjudit in en gammal popstjärna från 1960-talet. Jag står i utkanten i publiken och ser honom uppträda. Han spelar de låtar som gjorde honom populär för nästan 50 år sedan. Publiken njuter i fulla drag och sjunger med i refrängerna. Ett par i 25-års åldern dansar mellan bänkraderna. Det slår mig hur roligt artisten verkar ha. Trots sin ålder och det faktum att de gör en kort gratisspelning vid lunchtid på en bilträff, så verkar de njuta av varje ögonblick på scenen.

Efter spelningen skriver artisten autografer och säljer CD-skivor. Jag ställer mig i kön. Framför mig står en två män i 50-års åldern. De luktar öl och doftgran. Hawaiiskjortan hänger lös utanför shortslinningen hos den ene av dem. Den andre har en svart T-shirt som klibbar på ryggen. Jeansen har kasat ner och hänger halvvägs ner på skinkorna. Kalsongerna med dålig resår har följt med jeansen på deras resa mot knävecken. Hårstråna på hans skinkor har en paralyserande inverkan på mig. De påminner mig om pinnar som sticker upp halvsmält skarsnö. När han släpper sig funderar jag på att gå därifrån.

Männen får sina autografer och lullar vidare mot de parkerade bilarna.
-Tack för en fin spelning, säger jag till artisten.
-Tack. Vad roligt att du tyckte om den. Jag är glad för det.
Han tar min hand och håller den mellan sina båda händer. Hans händer av svala och torra. De känns mycket trygga. Han ser på mig.  Ögonen har gyllene stänk i det bruna. Det känns som att stå under stjärnhimlen en marskväll och söka efter Venus vid horisonten.
-Du borde läsa min självbiografi, säger han. Hade jag haft den med mig, skulle du fått den av mig. Jag hade gärna gett den till dig. Du skulle kunna lära dig en del av den. Det syns att du är en sökande människa och vi behöver ständigt påminnas om våra syften.

Han vänder sig mot nästa par i kön. Killen har vit T-shirt med upprullade ärmar och brylcreme i håret. Tjejen har en tatuerad fjäril på överarmen och en urringad klänning med klockad kjol och dödskallemönster. Håret är uppsatt i en stram svinrygg. Hon fnittrar när hon får sin autograf. Killen fotograferar henne när hon får sin autograf på underarmen.

En bit därifrån vänder jag mig om. Artisten har mött sina fans och går mot sin fru, som står bredvid scenen och väntar. Kavajen stramar över ryggen. Han kutryggig. Läkarna vill steloperera, men han är för rastlös för en niomånaders stilla konvalescenstid. Hustrun är skotska, rödhårig och klädd i en vit linnekostym. Hon sägs härstamma från en släkt av druider. De sägs vara mycket lyckliga. Mina händer bär minnet av hans beröring. Det är förmodligen så det känns att bli vidrörd av en helbrägdagörare. På något sätt har han nuddat vid min själ. Jag lovar mig själv att läsa hans självbiografi.


6 kommentarer:

  1. Oj vilken intressant berättelse. En kortnovell. Skulle velat vara där och betrakta scenen (alltså inte Flabbet utan allt som hände) :-)!

    SvaraRadera
  2. Mycket bra gestaltad berättelse som lämnar ett litet leende på mina läppar.

    SvaraRadera
  3. Måste vara självupplevt. Himla bra gestaltning!

    SvaraRadera
  4. Din text väcker minnen från mina folkparksbesök, någon gång i ett fjärran årtusende. Tack för det

    SvaraRadera
  5. En underbar text men romantik i - det är du bra på :)

    SvaraRadera