torsdag 13 november 2014

Text till bild

Det hade hunnit bli skymning när pappa kom hem. Jag lekte med mina dockor i vardagsrummet. Dockkläderna som mamma gjort åt mig låg utspridda på parketten. Dockan var naken och sjuk och skulle till läkaren. Den låg ensam i väntrummet och skulle kanske dö innan läkaren hann fram. Precis när pappa tog i dörren klättrade dockans häst uppför ryggstödet till fåtöljen. Hästen var på rymmen. Den var mycket hungrig och hade slitit sig ur stallet. I den gröna soffgruppen fanns det gräs,  gott om gräs.

Jag slank ut genom de frostade glasdörrarna som skilde vardagsrummet från hallen, väl medveten om att jag stökat till där inne. Hästen klättrade runt i möblerna. Det låg dockkläder på golvet och teakbokhyllan var ombyggd till stall.
-Hej  pappa!
-Vilar mamma?
-Hon sover och har ont i huvudet. Jag måste vara tyst, så jag inte stör henne.

Pappa hade sin nya överrock på sig. Jag kramade hans ben. Överrocken kändes stickig mot min kind. Det regnade nog ute, för överrocken var fuktig också.

-Jag har köpt en present till dig. Vill du ha?
-Ja, ja, ge mig presenten. Snälla, pappa...
-Är det säkert att du vill ha?

Pappa tog fram gåvan ur rockfickan och gav den till mig. Den ljusblå porslinsnallen var täckt av knottrig glasyr, som gjorde att den kändes vass att hålla i. Munnen var formad som ett O och öppen så man skulle kunna mata den med en docknappflaska om man ville. Kinderna i det släta ansiktet såg ut som två äpplen.
-Det är en strösselbjörnunge som skriker efter mamma, sa pappa. Britta i presentbutiken sa att den kallades strösselbjörnunge. Du vet strössel, som man kan ha på glass, om det är riktigt festligt. Den är söt. Britta är en mycket rar människa. Hoppas du tycker om den. Jag tycker att den passar till dig.
-Man kan ha strössel på negerbollar också. Fast det har vi aldrig. Det är inte bra för tänderna och så kostar det för mycket att köpa, säger mamma.

OBS! Texten utspelas i förfluten tid, innan vissa bakverk bytt namn.

6 kommentarer:

  1. En text som andas förfluten tid i varje mening.

    SvaraRadera
  2. Britta är en mycket rar människa. Och mamma har ont i huvudet...
    Fortsättning?!

    SvaraRadera
  3. Undrar också varför pappan kommenterar om Britta. Fin scen, ser det stökiga vardagsrummet framför mig.

    SvaraRadera
  4. Jag gillar första stycket av texten mycket. Dockan som kanske skulle dö och hästen som betar i den gröna soffgruppen.

    SvaraRadera
  5. :) ler mysig text. Med en lite mörk bakgrund....

    SvaraRadera
  6. Fin och verklighetstrogen berättelse

    SvaraRadera