Visserligen

Restaurangen har en ny kock. Det känns på kryddningen. Den medelålders rödlätte mannen, som genomsvettig och utmattad, brukar  komma ut för att se till buffén är inte där. Han har en förmåga att göra rotmos och fläsklägg till en av de godaste rätter man ätit. Inte heller den bosniska servitrisen, som älskar hans osso buco, tjänstgör. Jag förstår att en kock inte kan tjänstgöra 7 dagar i veckan, 52 veckor om året, men jag saknar honom. Hur löser de saker och ting i ett restaurangkök?

På väggarna hänger nya amatörmålningar. Målningen närmast mig föreställer en kör, vars medlemmar påminner om vedträn med stora munnar. Körledaren ser ut som den halkat på en isfläck.
-Du har tur du, säger jag till sällskapet. Du kan titta på mig, istället för målningarna.
Sällskapet tittar på målningarna.
-Jag har svårt för det där kubistiska, säger sällskapet. Porträtt som består av räta linjer. Undrar om målningen av kyrkan ska vara realistisk eller inte. Ska det föreställa självporträtt? Blå man med hatt och skägg. Är det ens samma konstnär som målat vedträna som de andra tavlorna? De ser lite suddiga ut.
-Ligger man på mage framför en spegel och ser sig själv rakt in i ögonen så kanske man kan få till vinkeln på den vinröda målningen, under förutsättning att man har stora gula öron.

Gästerna vid bordet bredvid diskuterar materialval i en nybyggd lägenhet. Jag försöker lista ut deras förhållande till varandra och gissar på pojkvän och flickvän och en föräldrageneration. Både pojkvännen och flickvännen liknar den äldre mannen, men jag tror inte de är syskon. Jag tuggar på en bit fläskfilé. Enligt en skylt på buffén ska den vara baconlindad, men något bacon lyckas jag inte hitta.
-Vi åt en sådan god ost häromveckan, säger flickvännen.
-Det var verkligen en fantastik ost, säger pojkvännen.
-Tyvärr har vi glömt vad den hette, säger flickvännen.
-Men det var verkligen den godaste ost vi ätit.
-Nu är det visserligen flera veckor sedan ni köpte osten, säger mamman. Men om ni går tillbaks till affären och berättar om osten, så kan de säkert hjälpa er om osten nu var så fantastisk.
På mamman tallrik ligger en halvsmält brie.

Text inspirerad av bok

Meningen Jag lyfte upp några teckningar och höll dem mot ljuset, kommer från en bok som heter Brottsjöar av Claudie Gallay. Jag har inte läst den. Boken stod på hyllan med bibliotekariens rekommendationer. Den verkar läsvärd.

Jag lyfte upp några teckningar och höll dem mot ljuset vid fönstret. Det var dunkelt i rummet. Lampskärmen av tyg dämpade ljuset från den svaga glödlampan. Äppelträdets fallna löv täckte gräsmattan. I år hade ingen tagit vara på frukten. Den låg och ruttnade i gräset. På fönsterbrädan låg lite jord som blivit kvar efter en undanplockad krukväxt. Det var 100-tals teckningar, som förvarats i en blank pappkartong med prickigt mönster. Fåglar mest. Jag såg en sidensvans och en nötväcka och något som liknade en ekorre. Ett band mellan en mormor och ett barnbarn. Hade hon sparat något från mig? Jag tror knappt det. Till deras hemliga värld hade jag aldrig haft tillträde.

Salt

Jag går en sista vända genom hembygdsparken. Utställningen med glaskonst som visats under sommaren, ska plockas ner. Nästa gång den visas ska vara i Berlin. Konstnären är prisbelönt och upptäckte sin begåvning sent i livet. Jag läste om henne i tidningen och hennes livsöde grep tag i mig. Som nyfödd hade hon adopterats bort. Modern var en tonårig narkoman, som inte visste vem pappan till barnet var. Det var nära att flickan dog i samband med födelsen. Men, som hon sa till journalisten. Någon där uppe ville att jag skulle överleva. Fosterföräldrarna var kärleksfulla och hemmet generöst. Hon hade inte saknat något under uppväxten, berättar hon vidare.

En skolresorna hade gått till en glashytta. Hon hade smitit undan och fyllt fickorna med glasbitar från slagghögen, när klasskamraterna köpte små glasdjur i souvenirbutiken.  Några glasbitar hade hon fortfarande kvar. Genom livet hade de fått symbolisera hennes drömmar. På bilden i tidningen sitter hon tillsammans med sin man. Han är skallig, bär skinnjacka och har en ljus slokmustach. Tillsammans har de en vetefärgad terrier.

Skulpturerna står utspridda mellan de små omålade husen med gräs på taket. Jag tänker på de människor som levt där. Djur i ett rum och människor i ett annat. För att kunna se in genom fönstret av knöligt glas måste jag huka mig ner. På brädgolvet står en brunmålad vagga. Vid knuten står en av glaskonstnärens verk, en svart elgitarr formad som ett V. Längre bort står en segelbåt. Jag vet att verket heter Salt.

Var höll alla hus

Huset var mörkt när Lisen kom tillbaks från sin promenad. Någon nyckel hade hon inte tagit med sig, så hon letade rätt på extranyckeln under trappan. Den kändes trög i låset. Utan att tänka sig för hängde hon in den i nyckelskåpet och ställde undan gångstavarna. 

-Hallå! ropade hon. 

Var höll alla hus? Någon lapp eller något meddelande såg hon inte till. I köket stod de odiskade tallrikarna kvar på diskbänken. Julius hade byggt en pyramid av knäckesmulor framför sin tablett. Marsvinen stod med tassarna mot gallret och kvittrade. Trots att de hade fullt med mat i buren hoppades de på mer.

Lisen slog sig ner i vardagsrummet. Planlöst öppnade hon sin facebooksida och klickade på en länk som visade sig leda till en blogg. En frilansjournalist skrev om utbrändhet. Vi jobbar tre gånger så mycket i dag som vi gjorde på 80-talet. Då hann man det man hann. Nu blir vi aldrig färdiga. Nya måsten kommer till hela tiden. Meningslösa val. På 80-talet kunde mammorna ta en eftermiddag och bara läsa en roman. I blogginlägget syntes en bild på omslaget till Hästarnas Dal. 

Meningen om de läsande mammorna gjorde Lisen gråtfärdig. Hennes mamma läste aldrig. Hon stod alltid vid diskbänken. Enstaka stunder satt hon vid köksbordet med en strumpstickning eller en veckotidning hon fått av faster Anita. Lisen läste. Hennes pappa läste. Hon minns att han läste Fogelström och Linna och Alistar McLean. På kvällen låg han på den hårda sängen med överkast av sniljefrotté med en bok på bröstkorgen. Långsamt läste han. Inte som Lisen, som läste snabbast av alla i klassen. Hästarnas Dal läste hon i tonåren.

-Jag vill stanna tiden, tänkte hon. Låta allt bli som förr. Jag vill att det ska kännas som kvällen före julafton. Allt är förberett. Man bara väntar på själva firandet.

Hon hörde att dörren öppnades och ropar mot den.

-Är du redan hemma? säger Erik. Jag gick runt sjön för att genskjuta dig, men du hann visst hem innan. 

-Barnen? 

-De är väl hemma. Tror Julius spelar på sitt rum och Mika verkar ha somnat. Hon har så mycket i skolan nu. 

Stöna

Jag hade lovat att mata min systers hästar. Hon har stallat upp dem på en gård ett par kilometer från stan. Ladugården byggdes om till stall redan på 1970-talet och det gröna vågen-par som flyttade ut då bor fortfarande kvar. Kvinnan sitter i rullstol och  har hemtjänst,  har min syster berättat. Hennes make ser hon sällan till.

Det skymmer när jag kommer till stallet och parkerar min bil på stallbacken. Boningshuset är nedsläckt. Ingen verkar vara hemma. Marken är lerig. En lampa ovanför dörren sprider ett svagt sken. Min syster har mätt upp de foder hästarna ska ha. Kraftfodret står i hinkar och höet ligger i blå IKEA-kassar framför varje hästbox. Jag behöver inte stanna, bara fodra och ge dem det som är uppmätt.

Skimmeln sträcker ut huvudet mot mig. Manen hänger ner efter halsen och dess näsborrar skälver. Den brune sparkar med framhoven i boxdörren. Lysröret i taket surrar. Min syster har berättat att skimmeln får trollflätor. Om natten flätar ett väsen som bor i stallet dess man. Ingen har flätat den brune, bara den grå som har lätt att bli halt.

När jag fodrat dröjer jag mig kvar och lyssnar på det lugnande ljudet från tuggande hästar. Det är min syster som är den modiga av oss två. Ridit på ponny har jag gjort, men jag var för rädd, för att kunna rida på allvar. Att förlora kontrollen och kastas av och kanske skadas skrämmer mig.

Jag flyttar tyngden från det ena benet till det andra. Leden i knät knakar. Det är dags att gå.
-Hejdå, hästarna, säger jag och söker efter handtaget på dörren.
Öppna först. Släcka sedan. Ljusknappen är rund och klumpig och har en synlig kabel täckt av flugbajs. Från rummet där kraftfodret förvaras hörs att stönande. Jag stelnar till. Ljudet hörs igen.
-Hallå, säger jag. Någon där?

Jag öppnar dörren till foderkammaren och trevar efter en ljusknapp. Ljuset går inte att tända.
-Hallå?
Jag går in i rummet och låter ögonen vänja sig vid dunklet. Det luktar sött från fodertunnorna. Sadlar och träns hänger på sina hängare. Hopvikta täcken. Extra stövlar. Något främmande ser jag inte.
-Nu går jag, säger jag till hästarna.

Automatiskt

-Jag tror jag fick med mig fel te hem från tebutiken. Visst var det så att jag tänkt köpa rött te med smak av choklad? Istället fick jag Höstrusk med mig hem.
-Det blir lätt så. Det händer något automatiskt i lokalen när två personer som gått på högstadiedisco tillsammans möts igen.
-Så du menar att kvinnan som säljer lösviktste är din gamla flamma och att du distraherade henne så jag fick fel te?

Dyrt

Radiorösten får mig att tänka på en orm. Lokalradions avslöjande rinner ur bilradion och lägger sig på konsolen mellan sätena. Det är en kort orm, med bländande vassa ögon. Så länge den ligger där, kan vi inte röra vare sig växelspak eller handbroms. En partikollega intervjuas. Hon låter uppenbart bestört.Hennes tankar går till Emil Martinssons familj och hon hänvisar till partiets värdegrund.
-Det blev dyrt för honom, säger Stefan.

Jag ser att hans händer kramar ratten, så hårt att knogarna vitnar. Han har tagit ledigt för att köra mig till tandläkaren. Min tandläkarskräck gör det omöjligt för mig att ta mig dit på egen hand. Ska det bli gjort, måste Stefan följa med. Vindrutetorkarna sveper över rutan. Himlen är så låg att den ligger på marken. Bildäcken pressar upp en kaskad av vatten ur en pöl. Jag sneglar på mina fötter. Tightsen räcker ner till anklarna. Skaftet på mina jodphurskängor glipar vid vristen. Jag har rosa sockor.

-Så köper han sex, säger Stefan. Rekordungt kommunalråd. En riksdagsplats inom räckhåll. Han har inte en chans att komma tillbaka. Hur kunde han?

Via radion får jag veta att han tagit en kvinna till ett hotellrum i residensstaden. Hon var i trettioårsåldern och hade arbetat på ekonomikontoret på en mellansvensk kommun. Martinsson var en av arton gripna i polisens razzia.

Stefan svänger in på folktandvårdens parkering. Det gamla vårdhemmet har fått ny fasad sedan jag var där sist. Numera är det ljusgult. För ett år sedan gråbrunt.
-Kan du gå in själv?
Jag skakar på huvudet.
-Om jag försöker kommer jag att svimma.