Stänga

Kalle ska stänga sin verkstad för gott. Han sätter ut en annons i lokaltidningen och kallar det hela "garageloppis". Trädgården är fortfarande välskött. Han har arbetat på trädgårdsmästeri som ung och beskurit träd åt andra långt upp i åren. Rampen på framsidan av det vita trähuset är hennes. Han föredrar att tänka så, att den rostfria rampen är hennes, för att hon ska kunna komma in och ut, även om det sällan sker.

Främlingar kommer och människor han känner sen gammalt. De trampar runt i skjulet där han haft sin verkstad och plockar till sig av verktyg och gamla lådor. Ett par av rummen har gjuten platta, andra jordgolv. Ljuset kommer utifrån. Han har inte brytt sig om att tända. En kvinna i oljerock berömmer hans verktygstavla. Han har gjort den själv av spåntat virke och målat en grå med mönjeröda siluetter för hammare och skiftnyckel. Hon går in i prånget där han haft sina muttrar och läser dimensionerna högt från den platsbyggda hyllan.
-Det var en rejäl hylla, säger hon. Kanske den bästa jag sett.
Kalle skrockar. Hon går vidare och rör vid zinkhuset han spikat upp på brädväggen. Ljuslyktan är det sista han tagit dit och han tycker att den visar att han är med. Han fick den när han var uppe på trädgårdsmästeriet förra hösten. Det var en ung flicka som drev det nu och efter att ha pratat länge fick han lyktan.

Han hoppas att Vera har kokat kaffe tills han är färdig. Det är Valborgsmässoafton och går han upp på övervåningen så kommer han att se elden. Någon flicka som visst varit med i Melodifestivalen ska uppträda och manskören ska sjunga. Fast han läst om evenemanget i tidningen flera gånger, så verkar det inte som de ska ha någon vårtalare. Det brukar man väl alltid ha till elden?

Kläder

Erika har en seriestrip i två delar på sin anslagstavla. Den första bilden föreställer en man i trettiofemårsåldern. Han har inga kläder på överkroppen och står i profil framför en spegel. Lampljuset ger mannens utspända buk en gulaktig ton. Han frågar betraktaren:
-Skulle jag se bättre ut med ett sexpack?
På den andra bilden kommer svaret.
-Ja. Det hjälper
Mannen står i samma ställning framför spegeln, men håller några öl i handen. Det skärrade uttrycket i ansiktet har förbytts i ett brett leende. Erika använder sig av bilden för att visualisera sin drömman. Hon har alltid velat ha en man med humor.

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen: Men vägen leder över bron och sedan över ån igen bara några hundra meter bort är hämtad från Bron av Stephen Booth.

Ryggsäcken skaver mot korsryggen. De vadderade bärremmarna tynger mot axlarna. Kängsnöret håller på att gå upp. Maria är törstig, men vattenflaskan ligger i ryggsäckens ytterfack. Att dricka kräver kraft. Att knyta skon kräver kraft. Hon ser på Fredrik. Han håller kartan i handen. Ledens orangea markeringar pekar tydligt åt vänster, över bron. Stigen leder rakt fram och följer ån.

Vattnet flyter stilla. Åkanten är en fot hög och vattnet förefaller lika djupt. Botten är täckt av rundade stenar, som skimrar i grönt. Under ytan pilar en fisk förbi.
-Jag blir inte klok på det här, säger Fredrik. Ledmarkeringen pekar åt vänster, men vägen leder över bron och sedan över ån igen, bara några hundra meter bort. Det ser man tydligt på kartan. Stigen följer ån. Jag kan inte förstå varför de dragit leden annorlunda.
-Jag får se, säger Maria och Fredrik räcker henne kartan.
Ån slingrar som en blå tråd över kartbladet. Hon ser stigen de går på som svarta punkter. Skogens höjder och dalar symboliseras av bruna linjer. Det är fem meters höjskillnad mellan varje linje, vet hon, men hon har svårt att förstå en karta. De två broarna ligger som svarta streck tvärs över vattnet.
-Vi följer stigen, säger hon. Den vägen verkar genare.
-Det är något på kartan som jag inte förstår, säger Fredrik. Ett svart kors, vid sidan av ån.
-Är du skrockfull?

Färgad

Erika står vid kommuns affischpelare och väntar på Hanna. De ska gå på stickcafé tillsammans. Erika tyckte de kunde ses där, men Hanna vill göra sällskap. Det blåser snålt och ett regnmoln hänger över taket på stadshuset. Affischpelaren är cirkelrund och täckt med tunna läkt. Det åttakantiga taket slutar i en vindflöjel som verkar fastnat i sydlig vind. Erika funderar på om pelaren är ihålig eller om den innehåller något.

Hon läser affischerna om och om igång. Den som vill sälja kosttillskott kan få sommarjobb. Det finns kurser i yoga och akvarellmålning. Länsmusiken bjuder på nyckelharpa i missionskyrkan. En trefärgad katt som lystrar till namnet Smulan har försvunnit. Den hör hemma i ett bostadsområde långt ifrån centrum. När hon var liten tyckte hon tre-färgade katter var det fulaste som fanns. Mamma sa alltid att det bara var honkatter som var tre-färgade och att färgen kallas för sköldpadd, trots att inget hos hos den liknar en sköldpadda. Nu förstår hon att Smulan var älskad och vacker och är saknad av sin familj. Anslaget har hängt där länge. Det är märkt av väder och vind. Kanske är Smulan hemma hos sin familj igen.

På avstånd ser Erika Hanna. Hon har en batikfärgad kappa och hemstickad basker. Håret är färgat med henna och strumporna verkar udda (fast det är de inte, de är köpta hos Gudrun Sjödén). Erika sväljer sin irritation över att Hanna är sen och höjer handen till hälsning.

Resa

Pendeltåget är fyllt med tentaångest och tristess. Tröttheten trängs med rastlösheten. Bekanta hälsar kort på varandra. Jag sitter på min plats vid fönstret. Vintertid ser jag mitt bleka ansikte, sommartid landskapet som rusar förbi. Bilköer. Trädgårdar. Ponnyhästar i en lerig hage. Sjövatten. Andras mobiltelefoner, handväskor och power-pointpresentationer blir min vardag. En gång valde jag att pendla. Jag såg det som någon slags frihet. Att inte bo där man jobbade. Skilda världar. Att kunna utnyttja restiden för att läsa eller finna ro.

I morse såg jag att någon klottrat på perrongen, just där jag brukar stiga på. Jag vill resa, stod det på asfalten med vit sprayfärg. Klottraren hade använt en schablon för att få bokstäverna regelbundna. Jag klev över orden och tänkte jag reser, varje vardag reser jag, men ändå inte.

Då var det dags

Då var det dags för Stig att skryta lite. Han brukade göra det när Olle kom på besök. Jag stod vid diskbänken. Luftens pollenhalt letade sig in genom det öppna fönstret. TV:n i kammaren stod på. Den visade ett program om termiter. Stig brukade alltid lämna TV:n påslagen. Varför vet jag inte. Kanske var han bara lat eller också trodde han att TV:n förströdde mig och jag faktiskt uppskattade bakgrundsljudet.

-Jo du, sa Stig och sköt upp lantmännenkepsen i pannan. Lägg dig ner. Bra. Jo du.
Det verkade som han pratade med Olle och gråhunden Greta samtidigt.
-Vet du vad jag har kommit fram till? Livet är för kort för dåliga hundar och arga kvinnor. Dåliga kvinnor och arga hundar ska en ha. Vet du att Lundgren fått hem en från Thailand?
-En hund? Måste vara knepigt att importera hundar därifrån. Duger de till älgjakten? De kan ju knappt vara vana vid älgar därifrån.

Jag suckade och vispade runt lite extra med diskborsten. Stigs livsvisdom gick inte av för hackor. Arga kvinnor eller dåliga kvinnor. Han skulle minsann få se. Jag skulle bara bestämma mig för om jag skulle vara arg eller dålig först.

Kuvert

Vitsipporna breder ut sig mellan ekarna. Sanden på gångstigen känns mjuk under mina fötter. Regnet har dröjt sig kvar i form av ett stilla dis. Luften är fylld av fågelsång. Jag bryr mig inte om att försöka skilja den ena fågeln från den andra. De finns och de sjunger.

Jag går med nacken böjd. Mina kängor har rundade tår och sägs vara speciellt framtagna för att passa till gång. De är svarta. Om jag istället sprungit kunde jag valt neonfärgade, chockrosa skor. Jag vet inte varför det är så. Löpare i färgstark neon och nordic walking (ja vad gör man egentligen går, vandrar, promenerar, linkar, utövar vardagsmotion...?) i svart eller brunt. Trotsigt vill jag ha ett par färgglada skor. Det är mest en förflugen tanke. Det mesta av mina tankar cirklar kring Anton just nu. Han verkar ha funnit någon, en Agneta, som delar hans intresse för Big Bang Theory och tecknad film och ser världen på samma kantiga sätt, där ångesten är ständigt närvarande, likt en inälvsparasit som förtär den näring den behöver, utan hänsyn till sin värd.

Jag hade på något sätt förväntat mig att Anton aldrig skulle bli vuxen, att han skulle fortsätta bo hemma och vara beroende av mig, samtidigt som omvärlden skulle döma mig för att jag fostrat honom fel och själv varit orsak till hans tillstånd. Nu planerar han att flytta ihop med Agneta.

Kuvertet ligger inkilat under en sten. Det är ett fönsterkuvert som innehållit en mobilräkning från 3. Inuti ligger ett A4. Själva kuvertet ser olycksbådande ut. Jag tänker på knarkpengar eller något ännu värre när jag ser det.