Tillit

Fortsätter 2 tidigare puffar, men kan läsas fristående. En medelålders kvinna är ensam hemma. Dottern har flyttat till Stockholm och maken gått till sjöss. 

Ibland föreställer jag mig människor som blanka pappersark, vita och sköra, enkla att riva sönder. Jag lämnade Lillan hos mamma när Anita var sjuk och hennes lille hade fått hjärnhinneinflammation efter mässlingen. Gossen låg i sin fanerade säng av gul björk, svettig och rödmosig. Jag skötte honom. Det fanns någon slags tillit hos honom, ett förtroende som han visade mig, något som jag aldrig sett hos Lillan. Hon klöste mig och var krävande på ett helt annat sätt. Kanske kunde min mamma fostra henne på ett sätt som jag aldrig mäktat med i brist på tålamod.

Jag strök omkring i Anita och Gunnars vita villa. Det drog kallt från fönstren och vinterkylan fick pelargonerna på glasverandan att frysa. Anita rökte mycket. Hon låg i sängen som hon delade med Gunnar och rökte. Jag oroade mig alltid för att aska skulle falla ner på filtarna och börja glöda. Om eftermiddagarna kom hon ner och satt vid köksbordet. Hon iakttog mig när jag förberedde middagen som skulle vara färdig när Gunnar kom hem från banken. Kom han inte, utan gick till stadshotellet, åt vi själva. Vi satt tysta vid köksbordet. Glödlampan spred ett blekt sken över bordytan och lämnade våra ansikten i skugga. Strömming. Köttbullar. Pudding. Risgrynskaka. Någon gång gjorde jag stek. Kom Gunnar hem såg jag till gossen en sista gång innan jag drog mig undan till gästrummet. Var Gunnar sen satt jag med Anita i vardagsrummet.

Kunskap

Fortsätter gårdagens. Kan läsas fristående.

Vi delar kunskap med varandra. Utväxlar erfarenheter. Skvallrar. Håller oss underrättade. Byter utlästa veckotidningar och skriver av varandras recept. Diskuterar om smör är bättre än margarin. Dan Andersson har vi läst och Moa Martinsson har vi tagit till våra hjärtan. Ferlin är så fiffig och lustig och träffar precis mitt i prick. Sigge Stark läser vi förstås och fruntimmersromaner och följetongerna.

Visst gör det ont när knoppar brister, att vara ung och få hjärtat krossat. Ingen har talat om hur det känns att åldras, eller också har samtalet hela tiden förts, men ingen av oss har lyssnat, eftersom man måste kunna förstå för att kunna lyssna. Tandläkare Bertilsson är hårdhänt. Distriksläkare Engren kan man lita på. Gudrun har fått struma och änkan Asp har fått problem med sockret. Annika har blivit förnäm sen Egon blev ordförande i drätselkammaren.

Jag ser mig om i köket. Erik har målat köksluckorna senapsgula och fäst snabellås på varje skåp och lagt in en brun linoleummatta med skära stänk i mönstret för att jag ska slippa ligga på knäna och skura. På kökssoffan ligger kudden han brukar ha när han vilar middag. Den är broderat i ljusblått och koppar och har långa fransar på sidorna.. Blott fem minuter står det på den. Saknaden slår till som en knytnäve mellan revbenen. Erik är inte hemma nu. Han är till sjöss igen.

Samförstånd

Ekorren sitter under äppelträdet. För ett ögonblick verkar den rofylld och utan brådska. Den har fått sin sommarpäls och är brun, utan inslag av grått. Våra ögon möts och jag känner samförstånd med det ängsliga djuret. Så knycker den på nacken och försvinner upp i grenverket. Stammen är mossig och jag tänker på att Erik borde beskurit trädet och gjort det glesare och mer fruktsamt i vintras, men det var något som tog emot. Det kan ha varit vädret eller en trötthet som gjort lederna styva. Gul Richard. Det är jag som valt sorten i plantskolan. Vi satte trädet under ett av våra första år tillsammans. Erik grävde planteringsgropen och jag måttade och höll stammen rak. Jag minns att jag var havande och att Lillan sparkade i magen, då när vi planterade. Maglemer valde jag också. Våren är kall och håller trädgården i ett järngrepp.

Erik är på sjön igen. Jag borde känna mig lättad, över att få rå mig själv och slippa bannorna från hans tigande blickar, men jag känner hur ensamheten gör mig dum och rastlös. Lillan har rest till Stockholm och tagit plats i familj. Jag tyckte hon kunde stannat på närmare håll, men hon var envis och sa att hon måste bort. Erik var till sjöss när hon reste. Hon lade ner sina tillhörigheter i en resväska av pressad papp och jag stod i fönstret till finrummet, det som vette mot gatan och såg henne gå mot bussen, med kappskärpet hårt åtdraget i midjan och en sjalett knuten runt håret. Dansställen, bondfångare, flickor som blir med barn...Hon lovade att skriva, men breven kommer glest.

Härlig

Koltrasten
Landar, iakttar
Gulnäbbad, blanksvart, vingtunn
Ett trädgårdsögonblick vid staketet
Härligt

Text till bild

I moster Ingrids sällskap förvandlades alltid mamma till en marionett. Det var någon annan som drog i trådarna. Långsamt slöt hon sig och blev tystare, mer genomskinlig och anpassningsbar. Med moster Ingrid var det alltid något. Åderbråck. En ny charterresa. Gunillas diabetes. Något som Bengt-Åke ställt till med. Var Sven-Erik likadan? Det är väl vad man kan förvänta sig. Karlar. Kakrecept från Året Runt. Fläskfilé med lingonsylt i gräddsåsen. Det receptet hade hon minsann fått av en väninna. Holländska tomater är bättre än svenska. De försöker lura oss hela tiden. Spanjorerna är värst. Man måste vara på sig hela tiden när man är där nere.

Mig nöp hon i midjan för att jag inte skulle lägga på mig och kontrollerade att håret inte fått några kluvna toppar. Var det uppsatt borde jag bära det utsläppt och bar jag det utsläppt borde jag sätta upp det. Ena stunden var håret en garanti för att jag kanske skulle kunna bli förlovad, trots mina sneda framtänder, sedan skulle håret bli min olycka. Titta bara på hur det gått för Katarina...

Länge trodde jag att Bengt-Åke teg och betalade charterresorna, nöjd med att få polera sin nya Volvo. Det var när jag hittade Bengt-Åke tillsammans med mamma, som jag blev vuxen och insett att jag haft fel under min uppväxt. 

Vänskap

Fortsätter gårdagens, men kan läsas fristående.

Badrummet är helkaklat och neutralt. Infällda spotlights i taket pytsar ut milda fläckar av gryningsgrått ljus. På en krok hänger en mörkgrå frottéhandduk från IKEA. En eltandborste med spretiga strån ligger på tvättstället. Duschdraperiet hänger torrt som en mumifierad fladdermus. I hörnet bakom toalettstolen har någon kastat ett par tomma toarullar. Det luktar fukt och gamla hårstrån från golvbrunnen.

Jag tar tandborstmuggen och fyller den med vatten. Vattnet från kranen är ljummet och har en bismak av klor. Jag tvingar mig att dricka ytterligare två glas innan jag sköljer ur muggen och placerar den i hållaren på väggen.

Min jacka ligger på skolhyllan. Jag tar på mig den och känner igenom fickorna. Ingenting saknas. Jag är komplett. Utanför på gatan skjuter en kvinna en barnvagn framför sig. Trots att det inte regnar är vagnen täckt av ett skrynkligt plastskynke. Hon har säckiga grå mjukisbyxor och är genomskinlig av trötthet. Gatuadressen känner jag inte igen.

Vart Milla har tagit vägen vet jag inte. Hon lär höra av sig. Vår vänskap är sådan. Vi svär på att vi ska skärpa oss, när det gäller män, mat och motion, men ändå faller vi obevekligt. Hon fann någon igår, som kysste hennes ögonlock, och lovade henne allt, åtminstone för en natt. Jag får sällan det där, för mycket fruämne, för grabbig i sättet, eller helt enkelt alltför trist som person, jag vet inte. Min tomhet är orörd och sällan nerkladdad. Hon kommer att ringa och anförtro sig, sen när hon vaknar och behöver mig igen.

På ett elskåp står det "Krossa kapitalismen" med schablonmålade bokstäver. Jag funderar på att kräkas över budskapet och låtsas att min spya är någon slags installation, men jag tar mig samman.
-Milla, säger jag tyst för mig själv. Finns vänskap i verkligheten eller bara på film? Är vänskap ett tröstköp, ett urvattnat ord, som bygger på rädsla? Rädsla för att vara ensam, eller rädsla för konflikter? En relation med en man är så mycket enklare, ett avtal av ömsesidiga förpliktelser, baserat på kärlek och attraktion och fascination för någons röst, ordval och kroppsdofter.

Överraskad

Egentligen blir jag inte överraskad när jag vaknar på den där soffan. Jag har legat i någon slags halvdvala, på gränsen till medvetslös, men ändå medveten om  hur skarven mellan soffdynorna karvar ett mellanrum mellan två ryggkotor och hur klädseln känns mot mina klibbiga handflator. Munnen smakar ruttet och kläderna luktar svettigt och försummat. Varenda muskel i kroppen värker.

Lägenheten förefaller tom och tyst. Kvarlevorna av gårdagens fest fyller soffbordet. Jag ser tomma flaskor och glas med kletig vätska kvar på botten. På en tallrik ligger resterna av några smälta marshmallows som vi försökte forma till shotglas i mikrovågsugnen.

Jag sätter mig upp och trycker fingertopparna mot ansiktet för att forma mig till människa igen, samtidigt som jag räknar minnesbilder en och en. En knubbig kille med skägg och kavaj från secondhand spelade gitarr. Hans vita gitarr liknade en ängel och någon skrek i mitt öra (det hade varit vackert om det viskats) att jag skulle vara tacksam över att få vara nära en sådan skicklig gitarrist och se honom spela. Killen som satt bredvid mig i soffan, måste ha tagit något. Hans pupiller flöt ut som svarta maneter och jag svär på att han mådde bra, men kommunicera kunde vi inte.