Säkerhet

Jag vill bara krypa ihop
I fosterställning
Ligga stilla
I säkerhet
Omslutas av en filt
Tillåtas vara
Bara tröstas
Jag vill inte
Gå till tandläkaren

Vi

Dialog

-Du ser melankolisk ut.
-Mm. Jag har varit inne på facebook. Var och varannat inlägg handlade om "vi har inga pengar". Folk bekymrar sig om sin pension. En bekants bekant har inga pengar till kattens veterinärräkning. Vi har inte råd med något flyktingmottagande. Halva Sveriges befolkning kommer att gå under i ekonomisk misär om fel partier vinner valet. Delade länkar till debattartiklar hit och dit.
-Du brukar väl gilla facebook?
-Men inte idag. Det börjar bli så svartvitt och polariserat. Den politiska debatten innehåller så få nyanser. Jag hade väntat mig en stunds förströelse från facebook. Helst av allt vill jag bara gå och förtidsrösta och åka på restresa och komma tillbaks efter valet. Jag skulle vilja rösta på en politiker som har en usk-lön, bor i en hyrestrea och fostrar två ungar på de pengarna, handlar sina kläder secondhand och driver frågan att politiker ska ha samma a-kassa, sjukförsäkring och pension som andra. Finns det någon?

Svinarp IRL

Kommunalrådet studerade den nya installationen på biblioteket, som även inrymde kommunens sällan besökta turistbyrå. En rad röda skyltar med information om olika svenska resmål satt monterade runt en stång.
-Eftersom vi inte har några egna sevärdheter i Svinarp får vi snylta på andras, tänkte han och noterade att skyltarna var vridbara. Näckrosorna i Fagertärn pekade åt helt fel håll.

Intensiv

Sädesärlans unge satt på muren i morse. Jag stannade till och iaktog den. Det blev ett möte mellan människa och fågel, där fågeln blev ett öga till en annan värld. Sen blinkade den skälmskt åt mig åt mig, ruskade mötet ur fjädrarna och lyfte. Den sjöng när den flög bort. Kanske borde jag inte stirrat så intensivt, utan bara låtit fågeln vara fågel. Den gångna natten var tung. Jag kände mig långt i från utsövd när jag vaknade. Febern hade haft mig i sitt grepp. Inget kunde få mig att sova. Jag klardrömde och virrade och skapade en evighetslång monolog om skogsbranden i Västmanland. Skarpsinnigare har jag aldrig varit. Om morgonen kändes det omöjligt att skriva ner mina tankar. Jag är så angelägen om att tänka rätt. Kanske var silverljuset kring fågeln det jag behövde i morse. Språklös och fantasilös skriver jag om mig själv. Det känns åtminstone varsamt att göra så.

Vårdslös

Förkyld
Varit vårdslös med mig själv
Det kunde varit värre

Hög

Dagens text

Sofia möblerar hotellrummet efter sig och sitt. Hon noterar att rummet är så opersonligt att det nästan blir ironiskt. Beläggningen är låg. Personalen har givit henne ett dubbelrum, trots att hon är ensam. Necessären ställs på tvättstället i det kaklade badrummet, ombyteskläderna hängs in i garderoben och pyjamas och raggsockor stoppas in under kudden på sängen närmast dörren. Ett ögonblick föreställer hon sig att hon tar med sig en främling in på rummet, en man som hungrar efter hud och kön, men hon vet att hon inte tänker låta någon utomstående röra vid hennes kropp.

Någonstans har hon läst att det första man brukar göra när man kommer in på ett hotellrum är att slå på TV:n. Plattskärmen hänger blank och slät på den vita tegelväggen. Fjärrkontrollen ligger på skrivbordsunderlägget. Hon rör den inte och ler åt sitt ointresse. På sängbordet ligger två böcker i en liten hög, en lättillgänglig roman för tågresan och en volym med Dagens dikt hon hittat på en loppmarknad. Poesin är för tankarna, romanen för att slippa dem.

Hon tar fram sitt anteckningsblock och en penna och väljer att sätta sig i fåtöljen. Det finns inget här, skriver hon. Bara jag. Tågresan hit var hemsk. Jag reste i tyst kupé och hade bokat det i tron att lugnet skulle vara välgörande. Resan blev en påtvingad meditation ett möte med mig själv i något som var en nästintill kompakt tystnad. Medresenärerna slöt sig i sig själv, i sömn eller arbete. Kanske behöver jag sorl för att känna mig trygg och slippa känna mig utlämnad, samtal som kan nästla sig in i mina tankar, ljudföroreningarna från en mobiltelefon där uppringaren tvingas vänta i en telefonkö,en mors oro för ett gråtande barn...Jag säger alltid jag inte stör mig på andra människor och att jag söker mig till tystnad. Efter den här resan vet jag inte vad tystnad gör med mig. Jag ska skriva nu och den mening som mött mig som en varulv om natten är "Sandra upprepar sin mor, den unga änkans, historia".

Brand

Det finns en historia, som knappt kan berättas. Den är så tunn och skör, att den inte ens kan bli poesi. Jag  leker med den i tanken och ger människorna namn och  låter dem mötas i solsken efter regn. De får ett yttre. Händelsen får en ram, en plats att vistas på. Jag kan göra så, för han, som möter en annan och ser denna människa, bär en tröja till förmån för brandoffren i Västmanland. Men min berättelse och mina fattiga ord verkar välja det abstrakta. Det konkreta blir för grovt och får mig att tänka på trätrall som mörknat och blivit hal av regn.

Bilden är denna. Två människor famnar varann. De ska ta farväl och håller varann länge och ömt. Han är musiker. Under helgen har han uppträtt och ingått i arrangörsgruppen. Hon har varit på festivalen och känt sig som en älskad gäst. De har sprungit på varandra då och då, mötts i vimlet, lett. Han har rufsat om henne i håret och hon bär minnet av hans hand i mot hennes hjässa i minnet.

Så släpper han henne, men stannar i omfamningen, som han ska till att kyssa henne. Hon vet att han kysser sina vänner, i eufori på scen eller i kärleksfull värdighet i dess närhet, kyssar som är judaskyssens motsats. Det blir ingen kyss. Han rodnar. De skrattar till och släpper varann.

Hon skulle kunna tramsa bort det där och säga "Jag har nästan blivit kysst av min tonårsidol", men istället väljer hon något annat. Hon väljer självaktning och vet att han lär ut hur man möter en människa, med kärlek, värme och värdighet, och låter den bli sedd. Det är så man ska se på en annan.

Ärende

Billgren

Slinker in på länsmuseumet efter ett annat ärende.
Ola Billgrens fotorealistiska målningar hänger sina sista dagar.
På ett hotellrum på Franska Rivieran klär en ung kvinna av sig.
Hon står lätt framåtböjd i bara trosorna.
Mannen hon träffat står med ryggen åt henne, vid hotellrummets dörr.
Hon är blond, han är mörk.
Utställningskatalogen antyder att sexet inte kommer bli lyckat.
Jag ser högt betald meningslöshet.

Självinsikt

Går till biblioteket
Gör ett ärende på stan
Lämnar tillbaka självhjälpsböckerna olästa
Jag ska börja ett nytt liv nu