Bar

Lena bar som vanligt ryggsäck och fotriktiga skor. Hon gick snabbt med sänkt huvud. Ryggsäckens axelband skavde i armhålorna och svetten rann i zigzag längs ryggraden. Haren som skuttade jämsides med henne på grusvägen genom Parkskogen hade hon knappt lagt märke till. Ekorren kunde osedd ta sig runt tallstammen i jakt på något ätbart. Hon letade efter något som kunde få natten ur kroppen. Ett tomt cigarettpaket att lyfta med tån. En sten att träffa med en välriktad bredsida. Hopknölad burköl att sparka hårt och dumt. Oplockad hundlort, så illa placerad att den skulle kunna resultera i en insändare till lokaltidningen eller arga lappar på träden.

I fyrvägskorsningen utanför Postnords företagscenter tvingades hon stanna vid övergångsstället. I gräset låg en bortkastad pizzakartong med kråkhackade rester. En vit skåpbil från Rulles Rör stannade och släppte fram henne och en yvig cyklist med skägg och axelremsväska. Trots att hon inte kunde se genom rutan kändes det som Rulles rörmokare log. Hon skakade på huvudet. Inga leenden eller fantasier om hantverkare kunde få henne att smälta. Inte idag.

Hon tag gångbanan åt öster, på väg mot centrum. I trängseln väjde hon för en flicka på cykel och släppte fram en utmärglad kvinna som körde ett barn i en sulky.
-God morgon, hörde hon en röst, så varm att hon började le.
-God morgon, sa hon tillbaks med ett skratt.

Etioper, västafrikan, kanske. Hon kände sig inte tillräckligt säker för att gissa hans ursprung. En man med kostym och portfölj. Hans uppriktiga morgonhälsning, hade fått henne att börja skratta. Strax innan hon kom fram till jobbet slank hon in på Gerdas Hembageri och köpte en krans att bjuda på.

Privat reflektion

Jag försökte uppgradera till Windows 10. Det bar sig inte bättre än att jag blev irriterad och återinstallerade Windows 7 istället. I fortsättningen ska jag inte vara pillsjuk och tro att saker och ting kan gå bra, utan vara strikt neofobisk och inte genomföra några uppgraderingar av den typen. Man lär av sina misstag.

Annars

Någon gång i tonåren konstaterade Anna att hennes armar var beniga och gjorde sig bäst i något med ärm. Sen kom en varm sommar och då började hon använda linnen. Annars hade hon inte tänkt så mycket på det här med överarmar, utan mest tyckt att äldre damer med kraftiga sådana såg rejäla och resoluta ut. Föredömliga på något sätt.

En dag i medelåldern ställde sig Anna i profil framför badrumsspegeln och drog in magen. På skämt lyfte hon överarmen i vinkel. Hakan föll ner till knäna och ögonen nuddade tvättstället. Tånaglarna grävde djupa hål i kaklet på golvet.
-Jisses, sa hon. Det här är inte gäddhäng. Gäddor är långsmala. Mina armar liknar mest en korsordsfisk. Jag ser ut som en sarv eller en id, eller kanske en brax. En gädda kan inte vara så slapp, ens om den är urtagen.

Upptagen

Martina föreslår att jag ska följa med och äta nere vid hamnen. Du vet, säger hon. De har ju bra mat.
Jag tvekar. Nere vid hamnen ligger tre restauranger på rad. De är nästintill identiskt lika med vitmålad, liggande panel, marina flaggor på väggarna och korgar med fleecefiltar. De serverar plankstek, med lax eller oxfilé och har en efterrättsbuffé med glass. De små svarta oliverna har en kemisk bismak och vattenmelonerna som frestar i salladsbuffén känns torra som kartong, när man väl äter dem. Såser och tzatziki slevas upp ur hinkar i köket. Det är fin mat, säger Martina. Jag rycker på axlarna. Väninnor, grabbgäng, after work. Samma mat till lunch som på kvällen. Bara priserna skiljer. Det kommer en trubadur också, fortsätter Martina. Det kommer bli så mysigt. Jag föreställer mig att jag sitter invirad i en fleecefilt på en svart plaststol och stirrar på en skäggig kille med begynnande ölmage som spelar Sweet Home Alabama, inför en alltmer högljudd och ointresserad publik. Tillsammans med kvinnor och vin skulle jag kunna göra saker jag ångrar.

-Tyvärr, säger jag. Jag är upptagen. Det får bli en annan gång. Hoppas ni får riktigt trevligt.
Hör inte Sten av sig och föreslår något, kommer jag att äta hemma. Potatisgratäng, Ben & Jerry-glass, dammsugare, mjölkchoklad, smågodis. Jag ska bara äta potatisgratängen. Det är ett löfte till mig själv.

Text från bok

Inspirationsord: Definitivt inte, hämtade från en bok om vikttminskning.

Definitivt inte var de sista ord jag hörde från Jörgen. Jag satt i vardagsrummet och stickade på ett strumpskaft samtidigt som jag såg på ett TV-program, som handlade om hur ett äldreboende fick besök av en ardennerhäst.

Jörgen stod i köket och lagade mat. Doften av rimmad lax spred sig från stekpannan. Vispen rörde runt i kastrullen med hollandiesås. Potatisen puttrade på spisen. I samma ögonblick som mikrovågsugnen signalerade att broccolin var färdig ringde Jörgens mobiltelefon. Jag hörde honom säga "definitivt inte", samtidigt som han öppnade balkongdörren. Sen försvann han. Kom inte och säg att jag inte letade efter honom, för det gjorde jag. Jag både letade och ropade och maten hann bli förstörd innan jag tvingade mig att äta lite innan jag ringde till polisen.

Polisen lugnade mig och sa att Jörgen nog skulle komma tillrätta. De flesta gjorde det. Någon älskarinna hade han inte och han hade aldrig visat prov på dåliga nerver. Jag tänkte på hur lätt polisen tog på hans försvinnande. Tänk om jag istället styckat Jörgen och lagt honom frysen i källaren och om natten smugit ner bit efter bit i soppåsen för matavfall...Inte för att jag skulle bära hand på Jörgen. Vi hade varit tillsammans sedan jag var fjorton och jag tyckte faktiskt om honom.

Efter ett halvår var jag tvungen att sälja villan. Jag saknade både Jörgen och hans pengar. Besöket hos mäklaren gjorde mig utmattad, så jag beslöt att köpa hem något gott att äta till tröst. På ICA föll mitt val på några färdiga spanska tapas. En burk oliver fanns hemma. Jag köpte en chokladkartong också, fast jag föreställde mig att chokladen skulle klibba fast på mina tänder och göra mig illamående. När jag väntade på min tur i kassan föll min blick på ett nummer av Hemmets Veckotidning. Min man kidnappades av utomjordningar, stod det med röda bokstäver över ett foto på en gråhårig kvinna. Hon hade stålbågade glasögon och röd blus. Det grå håret var klippt i page. Att se henne var som  att se sig själv i en spegel. Jag köpte tidningen och kunde knappt bärga mig innan jag fick läsa artikeln. Hennes man hade försvunnit på samma sätt om Jörgen. Han hade lagat mat och gått ut på balkongen med orden definitivt inte. Det enda som skilde oss åt var att de skulle äta fläskkotlett och äldreboendet på TV hade fått besök av ett marsvin.

Brevhög

Så står man där. Med en annan människas liv i sina händer. Det som osorterat skänkts bort. En brevhög i en låda med vykort. Umgänget förefaller ha varit bildat och riktligt. I lådan ligger skämtsamma kort från Bohuslän och urblekta kort från bilsemestrar till Italien. Julkorten bär sina korta hälsningar. I brevet som ligger överst berättar en ljussättare och scenograf som sin senaste uppsättning på Länsteatern. Resan till Kreta var lyckad. I texten som följer anklagas mottagaren för att vara en tapetblomma. Brevskrivaren relaterar till en händelse i tonåren. Jag lägger undan brevet och föser det långt ner i kartongen. När jag går därifrån snavar jag nästan över en tavla med ett gråtande barn, som någon ställt mot en furusoffa med lösa dynor klädda i brunrandigt tyg. Det luktar instängt på loppmarknaden, som dammet självt dragit till sig odörer från det som människor levt med och sedan övergivit.

Bli av med

Försöker bli av med minnesbilderna från gårdagen. Blev vittne till en olycka när jag var ute och gick. En barn körde omkull med cykeln och fastnade med foten i hjulet. Jag var först framme. Goretexkänga. Jämranden. Hjälp mig. Foten satt fast. Jag fick inte loss den. Ett äldre par kom med bil och mannen började lirka med pojkfoten som satt fast i hjulet. Han fick loss honom genom att föra hjulet fram och tillbaka. Sönderslagen haka. Skrapsår. En tand som gått av. Killen bodde på landet och skulle cykla in till stan för att träffa sin pappa på jobbet. De skulle äta lunch tillsammans. Detaljerna. Kartan som fallit ur cykelkorgen.  Med neongrön överstrykningspenna hade han markerat småvägarna han skulle ta för att slippa cykla på riksvägen.

På något sätt tog paret över. De ringde till pappan. Han skulle komma. Lunchen byttes mot en eftermiddag på vårdcentralen. Cykeln skulle han ta hand om. Jag sa att det var lugnt till några förbipasserande bilar som stannade och gick sedan vidare. När jag kom tillbaks efter en halvtimme hade någon hällt en hink vatten över blodet på marken. Järnvägen på ena sidan. En park på den andra. Det är långt till närmsta hus.

På något sätt är det värre när ett barn råkar illa ut, när förväntan blir sårskador. Någon annans chock blir ens egen.

Bukta

Conny står på trappstegen och målar under takutsprånget på enplansvillan med yviga penseldrag. Polackerna som poserade med en planka i näven och cigg i mungipan har gjort sitt och nu är det bara finliret kvar och det fixar Conny. Snusdosan får bakfickan på arbetsbyxorna att bukta ut. Runt det rödlätta håret har han knutit ett mönstrat tygstycke. En droppe vit färg sitter som en nyckelpiga i mustaschen och ogräset som växer i singlet är nedstänkt.

-Leksellska villan är såld, säger han.
-Va, hörs en dov röst från garaget. Hur kan du veta det?
-Mäklaren har tagit ner skylten. Den var inte kvar när jag körde förbi. Häftigt hus det där. Tre våningar. Madame Leksell drev pensionat där på sin tid. Matsalar på nedervåningen och rum på andra våningen. Själv bodde hon på tredje våningen. Man var där när man var grabb någon gång. Men nu är det sålt. Det var visst två tjejer som hade det nu, men de gjorde visst konkurs.
-Två tjejer?
-Mm. Två tjejer, som ja, du vet. Två tjejer som älskade varandra.
-Åh, två sådana. Vad mysigt. Du låter som en dansbandssångare när du snackar, Conny. Det är så ljuvligt allting.
-Det finns en barack i trädgården också. Ingen vet hur den kom dit. En morgon fanns den bara där. Någon hade lämnat den där på natten. Den fick man med när man köpte huset. Ett sådant hus skulle man ha. Tänk om man fått möjlighet att köpa det.

(fragment av ett tjuvlyssnat samtal)