Vision

Himlen
Snöbärshungrar, tvekar
Skördemogen, tillbakadragen, villrådig
Planlös höst, utan visioner
Sensommarmelankoli

Krans

Frans dansar folkdans i trance
Endast iklädd midsommarkrans
Frans hustru stönar: Dekadans
Med honom har jag en romans
I sängen blir det snart en vakans
Den karlen saknar sans
och är helt utan balans
Nu går jag någon annanstans
Den mannen har inga fans
Som vill uppleva hans seans
Ryggen har en svettig glans
Du är pinsam, käre Frans

Gråta

Genast när jag mötte Lisette började vi planera vårt bröllop. Vi diskuterade menyn och vilken rar liten medeltidskyrka som skulle utgöra fond för vår stora dag, vilken musik som skulle spelas och vilka gäster vi skulle bjuda. Att vi båda skulle lämna festen tidigt för att hänge oss åt varandra var vi ense om.

Lisette bjöd med mig hem. Den vitmålade kaptensbostaden luktade sommarstuga. Det låg sand på trägolvet och en svag bris förde undan spetsgardinerna och fyllde luften med salt. Hennes föräldrar bjöd på mat. Jag har ett vagt minne av dem. Hennes pappa var mager och örnnäst. Den solbrända bröstkorgen täcktes av grått hår. När han talade påminde det mig om slammet som rörs upp när man krossar en sandorm med tårna. Mamman hade en orange batiktunika. Vi åt köttbullar och färskpotatis. Några salladsblad från landet var de enda grönsakerna. Mamman serverade flädersaft ur en glastillbringare. Vi befann oss i en bubbla, Lisette och jag. Hennes föräldrar skymtade utanför det skimmer som omgav oss.

Föräldrarna bjöd mig att sova över. De lade ut ett lakan på soffan, vars skinn var blankt som lacken på en bil, och lade en strandmadrass över och sedan ytterligare ett lakan. Ett lakan med virkad spets sveptes runt en tung yllefilt och fungerade som täcke. Jag låg orörlig på rygg, uppfylld av tanken på Lisette. I gryningen väckte hon mig. Barfota smet vi ut i skogen. Dimman smekte våra kroppar.

På en sten satt en katt. Den var svart på ryggen och hade vita tassar. Jag smekte den och katten betraktade mig, som om den vore kluven i två delar. En katt som tacksamt tog emot mina smekningar och en varelse från en främmande planet, utsänd att samla kunskaper om människovarelser. Utan förvarning bet katten mig. Jag började inte gråta, ens när kattänderna nådde benet. Djuret satt fast i min tumme. Lisette försökte bända loss den. Jag vevade runt, runt med armen och katten svängde med i mina rörelser. När den släppte föll jag ihop i en hög, med handen runt den skadade tummen. Det blödde ymnigt. På avstånd såg jag två militärfordon passera. Lisette knöt sin blus runt handen och ledde mig till den enkla sommarstuga jag och min mor hyrde den sommaren.

Utan att ta någon notis om Lisette, stuvade mamma in mig i den Renault 4, som hon brukade köra. Pappa sa alltid att bilen inte var någon bil, utan ett ryggsäck, eftersom den hade säkerhetsbälten. Mamma körde mig till akuten och fyra timmars väntetid på en stelkrampsspruta. Det var den enda sommaren vi hyrde den stugan. Lisette återsåg jag aldrig.

Text till bild

Det var när jag sa något om att det inte finns dåliga kläder, bara dåligt väder, jag insåg att jag borde tigit. Hans-Jörgen började analysera samtliga regnplagg han ägt, deras färg, form och funktion. Det fanns något mästrande i hans ton som fick mig att tro att jag hade någon slags livslång oförmåga att välja ett dugligt regnplagg.

Saker

Kylskåpet har pajat. En onödig utgift som känns lika fantasilös, som trist. Kylskåp håller inte speciellt länge nu för tiden. Antingen har jag maximal otur, eller också utsätter elektronikföretagen oss för en komplott. För dem räcker det att saker och ting håller garantitiden ut, sedan... Jag har t om googlat på alternativ till kylskåp. Man kan använda lerkrukor fyllda med sand och mätta sanden med vatten eller stoppa ner kylvarorna i blöta tubsockor. Jordkällare kan man också ha eller också kan man sänka ner kylvarorna i en grävd brunn. Inget alternativ känns helt realistiskt. Jag föreställer mig en tvättlina spänd över diskbänken fylld med blöta strumpor med surkål i.

Flerordspuff

XYZÅÄÖ

Ylva, zebrarandiga, övriga, x, Åby

Innehållet i det vadderade kuvertet i Ylvas zebrarandiga väska slog mot höften. Det kändes som väskan gav henne blåmärke efter blåmärke. Efter promenaden skulle hon vara täckt av små blåmärken som liknade vattenkoppor. Kuvertet skulle krossa det övriga innehållet i väskan.

Hon stannade vid brevlådan utanför ICA och drog upp det vadderade kuvertet. Springan i brevlådan var för liten, så hon var tvungen att gå in på ICA för att lämna det i förbutiken. Det luktade automatkaffe och rengöringsmedel. Tjocka, små farbröder, som luktade pilsnergubbe, satt och ritade x i travprogram och diskuterade om Xantippa eller Zabrina skulle vinna tredje loppet på Åby.

-Jag vill lämna det här, sa Ylva. Frankerat och klart.
Den fräkniga expediten tog emot försändelsen och lade den i en plastback. Ingen av dem låtsades om den ofullständiga adressen. Oskarshamns kommun.

Det hade känts så naturligt att plocka med sig en sten från stranden på Blå Jungfrun och ta med den hem från ön, som en souvenir som andades sol och hav. Oturen började redan på båten hem. Blixtlåset i jackan gick sönder och en tolv-årig flicka kräktes på hennes ryggsäck. Hon missade bussen. Under hösten radade händelserna upp sig. Hon tappade mobiltelefonen så glaset sprack. Hennes nycklar försvann. Plånboken ramlade ur väskan. Det var först när hon satt i tandläkarens väntrum med en trasig plomb och bläddrade i en veckotidning hon insåg sambandet. Det var stenen från Blå Jungfrun som gav henne otur. Oskarshamns kommun fick varje år ta emot hinkvis med stenar från ön, som otursdrabbade besökare skickade tillbaks med en ursäkt.

När Ylva kom hem och studerade sin stensamling som hon hade i vardagsrumsfönstret kände hon sig plötsligt osäker. Tänk om det inte var rätt sten hon skickat tillbaks.

Utsikt

Martinas pappa skulle alltid se på utsikten. Det spelade ingen roll hur liten och oansenlig en kulle var, om terrängen var svårframkomlig och Martinas små ben var trötta och gnälliga. Pappa skulle se på utsikten. Borgruiner, hyggen och skrangliga jakttorn. Allt skulle han lägga under sig. När Martina blev vuxen föredrog hon alltid vatten framför höjder.