Placera

På TV visas en simtävling
Längd efter längd avverkas i bassängen
Atletiska kroppar tävlar om att vinna eller försvinna, eller vinna för att sedan försvinna.
Coachers corner, tränarnas hemvist, zoomas in efter loppen
En av simkommentatorerna har en påfallande torr röst och en av tränarna ett snyggt skägg
Rätt vad det här säger kommentatorskollegan; i coachers corner kan det gå hett till
Affekter kan uppstå. Vid ett OS-guld blev mannen med den torra rösten biten i halsen, så det blödde

Uppfatta

Kvällen är dimhöljd, nedkyld och frostig
Mörkret har rullat in och ligger kvar
Decemberkylan biter kinden bar
Saltet och sanden gör marken smutsig
Tåget kommer över bron från söder
Med fyrtio slitna, slutna, vagnar
Jag stannar till, lyssnar, skälver, saknar
Järnvägen gör så tiden går sönder
På ängen, den nedlagda lekplatsen
Ser jag en hare, den löper, vilar
Hur ser den världen när den ilar
Uppfattar den mig eller motsatsen
Jag ser harens mjuka päls, dess ögon
Tänker jag vill göra gott för någon

Blomma

Texten fortsätter gårdagens, men kan läsas fristående.

Tåget kränger genom en växel. Sällskapet på fyrsätet framför mig tystnar. Kvinnan som sitter bredvid mig verkar ha somnat. Hon blundar. Händerna vilar i knät och ligger stilla över en hopknölad mössa och ett yllevantar. Jag tar fram telefonen och ringer till Jacob.
-Filip är så jobbig, säger jag. Jag har sagt att det är slut. Han vägrar att ta det till sig. Jag har fått blommor av honom, sådant som han skickat med hjälp av ett blomsterbud. Precis som en blomma skulle hjälpa. Han mailar hela tiden. Skickar meddelanden med bilder. Kyrkor. Änglar. Hjärtan. Det är vi. Utan mig är hans liv inte värt att leva. Vi som pratat om att gifta oss.

Jag sneglar på kvinnan bredvid innan jag fortsätter. Hon verkar fortfarande sova.
-Det började redan i augusti. Jag var hos honom i Göteborg, visste att han träffat någon annan, men han förnekade det. Det är så jobbigt det här med distans. Jag behöver det här jobbet, måste jobba, få meriter. Det här halvåret kommer att vara det värsta i mitt liv. Jag har sådan hemlängtan. Att det ska vara så svårt att få en lägenhet i Göteborg. Jag vill bo i Majorna, en billig lägenhet, men det finns bara nybyggt. 8000 i månaden, det blir inga pengar kvar till något annat. Till helgen ska jag träffa Gabriella och Daniel. Vi skulle gå på ölprovning, och jag lovade att boka, men det var redan fullbokat. När jag misslyckas med något får jag sådan ångest. Jag hade lovat att ordna med den där ölprovningen.

Jacob säger hejdå. Jag blinkar bort tårarna och sväljer. Gabriella har delat en bild på facebook. Två blodhundar ligger nedbäddade under ett täcke. Deras tassar vilar på lakanet. Tungorna hänger snett ur deras vidöppna käftar. Tåget närmar sig stationen och passagerarna samlar ihop sina tillhörigheter. Kvinnan som suttit bredvid mig under resan iakttar mig. Hon studerar mina kängor och mina snäva svarta jeans som börjat bli urtvättade och grå och tittar på knapparna på min yllejacka. Ringen i näsan ser hon. Säkert noterar hon att mitt hår är livlöst och platt och behöver klippas.
-Jag hörde vad du sa. Det var omöjligt att undvika ditt samtal.
Att man aldrig får vara privat.
-Jag ska gå på en bokrealese, säger hon. En vän till mig är poet. Han har gett ut en ny diktsamling. Vi har haft en gemensam älskare.

Värd

Där ute ser jag två billyktor. Vägen följer järnvägen en kort sträcka. I en kurva försvinner de röda lyktorna bort. Någon är på väg hem eller bort genom kvällen. Jag vänder bort ansiktet från min spegelbild i fönsterrutan. Det välvda glaset får mig att känna mig som en fånge eller ett instängt djur som förtvivlat krafsar för att bli fri och undkomma känslan av meningslöshet.

På fyrsätet framför mig sitter ett sällskap om tre. En kvinna med blonderat hår och mörk utväxt i hårbotten sitter framför mig. Bredvid henne sitter en medelålders man. Den köttiga nacken sväller över rockkragen. Kortsnaggade hårstrån sticker ut från den skära huvudsvålen. Hårväxten är glesare upptill på hjässan. Han klipper sig kort för att dölja det faktum att han håller på att bli tunnhårig. Öronen har samma form som böjda prinskorvar.
-Olof har jobbat flera år i Frankrike, säger den köttige.

Den tredje kvinnan i sällskapet tar fram ett föremål av keramik.
-Den här har jag gjort, säger hon.
Hennes fingrar är långa och smidiga. Handflatorna formas runt ljuslyktans väggar.  Hon håller upp den framför sig, och påminner om ett sagoväsen som visar upp en trofé, ett magiskt föremål, av det slag som används för att  besvärja mörkrets krafter. Pärlorna på de stickade limegröna muddarna som sticker fram ur tröjärmarna skimrar i den artificiella belysningen. Den tunna naturbruna koftan med spetsmönstrat ok och små pärlemorknappar följer kroppens konturer. Runt halsen har hon draperat en sjal i blå och lila toner. Den är stickad i ett tunt, mjukt garn och har ett intrikat hålmönster. Hon har spröda stålbågade glasögon och hjärtformat ansikte.

 En häpen flämtning hörs från den blonderade kvinnan.
-Den är helt fantastisk. Har du gjort den?
Kvinnan ställer ner ljuslyktan på bordet framför dig och håller en stöttande hand runt den. Hon nickar.
-Fast jag gör inte så mycket numera. Det blir så trångt i lägenheten.
-Du borde sälja på marknader och så. Gör du det?
-Nej, det är svårt att få folk att betala vad det är värt och det är så mycket jobb med transport och emballage. Jag gör nästan bara saker till mig själv.
-Hålen? säger den köttige. Hur har du gjort dem?
-Med hjälp av riskorn. De försvinner när man bränner keramiken.
-Vad folk kan komma på, säger den blonderade. Undrar vem som hittat på det?
-En kines, säger den köttige. Ris blir blankt och genomskinligt, som glas när det hettas upp.

Där ute

Där ute
Smeker människorna
Sina mobiltelefoner
Jag tänker
De måste ha
Ett rikt och intressant umgänge
Eftersom telefonerna lockar så
Att de inte noterar något i sin omvärld
Själv har jag fortfarande en enkel telefon
En sådan man nästan bara kan ringa från

Förbereda

Under den där resan vi gjorde, följde jag dig som en skugga.
Jag minns att jag satt hos dig i vandrarhemmets samlingsrum.
Du hittade ett Brio Labyrintspel på en hylla, tog fram det och ställde det på den vita laminatskivan.
När du spelade böjde du dig fram över bordet.
Mitt knä snuddade vid ditt.
Jag vilade hakan i händerna och stöttade armbågarna mot bordet.
Du hade nyss duschat och håret var fortfarande fuktigt i nacken.
Dina händer greppade plastrattarna på labyrintspelets sidor.
Koncentrerat styrde du stålkulan mellan trälisterna som utgjorde labyrintens väggar.
Första gången nådde du fjärde hålet, andra gången tredje och sedan sjätte och sjunde. Längre än tolv kom du aldrig.
När du frågade om jag ville försöka, sa jag nej.
Jag var fortfarande öm i kroppen efter vandringen och blåslagen efter forsränningen.
Du ställde tillbaks labyrintspelet på hyllan.
Jag lutade mig mot ryggstödet på den formpressade stolen och virade fötterna runt kromade benen.
Föreståndaren satt bakom disken och förberedde bokföringen.
Hon rättade till den mörka hästsvansen och sa till oss i förtroende:
-Vi har mest tyska gäster. De kommer för älgarnas skull. Kan ni tänka er att de drömmer om att få simma med älgar.
Jag sa ingenting om att jag sett två älgar, efter forsränningen, när allt lugnat ner sig och vattnet var stilla. Den ena älgen simmade faktiskt. Den andra löpte genom skogen, mörksvart, fuktig och blank.
-Ni vet väl att vi ha stängt mitt på dagen för att städa, sa föreståndaren.
Vi nickade.
Jag såg ut genom fönstret. Gatan var uppgrävd. Det regnade. Ännu skulle vi inte resa vidare. Kanske skulle vi finna något att göra under dagen.

Matt

Julskyltningen
Lockar, hägrar
Gles, opyntad, tomtetom
Är inte som förr
Matt