Text till bild

Jag vet att jag sett dig
Rört dig
Berört dig
Snuddat vid dina hemliga skrymslen
Din kropps mest undanskymda veck
Kärlek
Kär lek
Vi gömde oss för varann
I vår påstådda öppenhet
Fanns det sargade
Bakom ansiktet
Bakom masken
Ohelbara
Odelbara
I badrummet
Gömde sig tårarna
Bakom parfymflaskan
I det sidenklädda schatullet
Blå droppar, som av glas
Hänsynsfulla
Hänsynslösa
Från mörket stiga vi mot ljuset
Från ljuset falla vi mot mörkret
I mörkret blir vi kvar
Bländade av dåligt solljus
Hungriga
Omätta, omättliga
Vi kysser inte varandras ärr längre

Tillbaka

Inte nog med att formen var konkret. Den var både prisbelönt, nyskapande och därtill utställd i gymnastiksalen till Svinarps nedlagda och delvis nedbrända mellanstadieskola. Kommunalrådet rörde sig mellan installationerna. På en dataskärm upphängd på en av ribbstolarna visades en I-pad, som i sin tur innehöll en rad avbildade målningar med titeln "Mås möter".  En hand svepte över skärmen för att byta bild. Flera av besökarna hade rört vid skärmen i tron att de själva kunde påverka konstverket. De kunde de inte. Bilderna byttes med någon slags automatik. Förmodligen visades en film som förställde en I-pad.

Mitt i lokalen stod en svart pulverlackad ställning. På den hängde tre lampor av borstad aluminium, var och en utrustad med en sinnrik anordning för att alstra elström. Kommunalrådet prövade en av dem. Genom att häftigt klämma på en gummiblåsa klädd med konstmocka lyckades han alstra en svag strimma ljus i en av lamporna.
-Så genialt, kvittrade konstföreningens ordförande. Ljus helt utan elström. Tänk att vara så oberoende.
Hon svepte vidare och  kastade sig över en leksakrullstol av plywood. Den svarta broderade yllekappan stod som en sky kring henne. Doften av Chanel 5 från hennes underarmar dränkte de kvardröjande odörerna av svettig gymnastiksal och brandrök.

Lampan slocknade. Kommunalrådet skakade på huvudet. Visst gick det att alstra ljus utan elström, men det krävdes ändå lampor av borstad aluminium, glödlampor och sladdar med koppartråd. Han förstod inte riktigt vitsen och  bestämde sig för att gå tillbaka till drinkbordet, en installation i sig skapad av gymnastiksalens kvarlämnade bänkar.
-Blir det några inköp? frågade Form Konkrets representant.
Hon var helt klädd i svart, hade glasögon med fyra centimeter breda perforerade skalmar och håret klippt i en silverfärgad page.
-Du förstår, fortsatte hon. Det är så angeläget för oss att föra ut Formen i Landet. Att människor ska kunna möta Form i sin vardag. Vi har en sådan snedrekrytering till Designhögskolorna. Det är bara unga med formgivare och  konstnärer i släkten som söker. Vi behöver in nya friska idéer.
-Den cirkulära litteraturen fascinerar mig, sa kommunalrådet. Den är så konkret. Ett klot med bokstäver. Man kan färga in det och rulla det över papper och på så sätt skapa nya konstverk. Meningslösa ord. Något för biblioteket kanske?
-Levande stad är speciellt framtagen för att få en levande stadsmiljö. Varningsskyltar som fått en organisk form och texten "Levande stad". Man kan t ex ha dem vid infarten till ett bostadsområde.
-Den kanske passar bäst i nybyggda storstadsområden?
-Grön betong? Man kombinerar stensättning och torktåliga växter för att få en mer grönskande stadsmiljö.
-Det gör vi redan. Gatukontoret har fått halverade anslag till ogräsbekämpning. Naturen kommer tillbaka på ett mycket konkret sätt.

Skåda

En tryckimpregnerad trappa leder upp från gångstigen till parkeringsplatsen. Han stannar till vid trappräcket och grabbar tag i det, släpper det sedan och väljer att gå i leran bredvid den hala trappan. På krönet stannar han till och ser ut över sjön. Dimman ligger tung över den stilla vattenytan. Han letar i fickan efter bilnyckeln. Ansiktet blir allt mer bekymrat när han inte hittar den, vare sig i jackans framfickor eller någon av jeansfickorna. När han hittar nyckeln i jackans bröstficka skrattar han till och skakar på huvudet. Billyktorna blinkar till när han låser upp bilen med hjälp av fjärrkontrollen. Han lyfter ut en ryggsäck ur bilens baklucka och ställer den på rastplatsbordet framför mig.
-Är det ledigt här?
-Jag ska strax gå.
-Det är ingen fara, sitt kvar du.

Han öppnar ryggsäcken och plockar fram en ståltermos. Med långsamma rörelser öppnar han termosen och häller upp rött te i muggen som fungerar som lock. Två skivor surdegsbröd ligger i en plastask. Runt halsen bär han en camoflagegrön kikare.
-Har du sett något? frågar jag.
-Ett par korpar. En kungsfågel. Det är inte rätt årstid att skåda nu. I november finns inte särskilt mycket fågel i markerna. Det är mest skönt att komma ut.
-Det är sant, man behöver komma ut. Få luft. Röra på sig. Jag har gått runt sjön.

Han blåser på teet för att få det att svalna innan han dricker. Ett par smulor av brödet fastnar i hans yviga skägg. Så ung och så skäggig.
-Jag var uppe vid kvarnen, säger han, för att se om det fanns några strömstarar. Men jag såg inga. Inte idag.
-Jag går sällan dit.
-Inte? Det är vackert där uppe. En speciell atmosfär. Tycker du det är långt?
Jag skakar på huvudet.
-Dom hittade en flicka där. Jag hade henne i skolan. Åtta år. Nio kanske. Det var på sommaren. Andra året jag jobbade. Så det är länge sen. Hennes bror hade jag också. Han hade det, ja, jag vet inte...Man kanske inte ska prata om sådant.
-Jag kommer ju inte härifrån.
-De fick aldrig tag på han som gjort det. Men folk vet. Dom pratar.
-Jo, dom gör det, säger han tungt.

Vi blir tysta. Han dricker sitt te och äter sitt bröd. Halvvanten glider ner och blottar fingerlederna. Över vänster ringfinger löper en vit strimma.
-Det är dags för mig att resa nu, säger han. Tack för sällskapet.
-Tack själv. Fina muddar.
-Jag har stickat dem själv. Min tjej lärde mig. Det skingrar faktiskt tankarna.

Hjärta

I tidningskorgen bredvid fåtöljen ligger flera nummer av den åtråvärda tidningen. Ingrid böjer sig fram och snuddar vid den tidning som ligger överst. Det gulaktiga pappret känns strävt mot fingrarna. På omslaget sneglar en fuxfärgad ridhäst med randigt pannband  mot horisonten. En leende kvinna lutar bakhuvudet mot hästens hals och  håller den i tygeln. Hennes läppar är klarröda och liksom ditmålade i efterhand. Betslet skär in i hästens mungipor. Den dreglar. Tränset verkar skava på dess huvud. Kim Anderson i riddräkt står det blå bokstäver och Bli en Femme Fatale med röda.

-Får jag låna en tidning, moster? frågar Ingrid.
-Är det Damernas hon vill läsa?
-Ja, om jag får för moster.

I Förtroendevrån ger fru Gerd Ribbing läsarna råd. Spalten på sidan tre och slingrar sig fram genom tidningen. När Ingrid inte hittar det hon söker, lägger hon undan tidningen och tar upp nästa nummer ur korgen. När hon ser signaturen Undrande, 17 år skälver hon till. Hon sväljer och låter tidningen vila i knät. Fjädrarna i den rostbruna fåtöljen knarrar till under henne när hon sätter sig tillrätta för att läsa.

Undrande, 17 år

En snäll och präktig pojke tycker om er och ni har varit mycket tillsammans med honom. Men ni lyssnar också på en annan pojke när han säger att han vill vara med er. Nu ska nummer ett ge sig i väg på en utbildningkurs som tar fyra år.  "Gör jag orätt om jag sällskapar med nummer 2 under tiden? " frågar ni.

-Erik, som ska bli ingenjör, tänker hon. Fabian, som spelar dragspel och inte kan leva utan henne. Mor som inte tål Fabian och hånar honom. Erik som läser dikter för henne. Disponentvillan som är för fin för henne. Hans mor som säger välkommen, bjuder på skorpor och låter henne förstå att hon är viktig för Erik.

Det märks på allt vad ni skriver, att ni är alldeles för ung, att lova en pojke någonting, och ni ska inte binda er själv, för ni vet inget om livet och kärleken, vilket är alldeles naturligt vid er ålder. Svara pojken nummer 1, att ni inte vet själv vad ni känner och inge honom inte någon slags förhoppningar, när ni redan funderar på att roa er tillsammans med en annan då han är borta.

Fru Gerd Ribbings svar hugger tag i hjärtat på Ingrid. Ögonen tåras. Hon känner hur hon rodnar.Händerna kramar fåtöljens lackade björkhandtag. Ingen vet att hon är dum, att hon skrivit i smyg till en tidning. Hon rodnar och vänder blad i tidningen.
-Har moster provat den här rödbetssoppan? säger hon. Man ska mala vitkål och  rödbetor och koka med lite ättika i vattnet. Man kan visst göra pepparrotsgrädde med vatten och mjöl bara och ha till. Ingen riktigt grädde behövs. Då blir det väl kupongfritt?

Bildtext

Det är något min syster har börjat med. Hon scannar in bilder. Tar de urblekta fotona från familjealbumet och skapar nya album på facebook. Jag trycker på gilla, som någon slags social plikt. För att visa att jag finns för henne, eller för att andra ska se. Jag vet inte. Minnena har förlorat sin färg. Vi kunde åka tio mil på en utflykt. Rumskullaeken. Hotell Högland i Nässjö. Bara för att stå utanför och glo. Bli förundrade. Någon gång tog utflykterna slut. Det pratades om oljekris och bensinransonering. Bensinen blev för dyr sen. Allting stelnade till. Mammas huvudvärk. Pappa drog sig undan. Min syster hängde i stallet, fast jag tror att hon egentligen var rädd för hästar. Jag spelade fotboll, vänster mittfält, i ett lag där allting styrdes åt planens andra sida, mot Jörgen och Mattias. Jörgen brände en avgörande straff. Jag minns att han klådde upp mig sen. Man måste passa in. Jag ser på bilden på facebook igen. Vi är hela familjen på bilden. Någon måste lånat vår kamera och fotograferat oss. En filmrulle räckte från jul till jul. En man i överrock som berömde pappas bil och frågade om han fick låna kameran. Han sa att han var fotograf och hade jobbat för Se. Mamma pratade om det efteråt. Tänk om han stulit kameran för oss.

Tappa

Försöker ge löften till mig själv, och inte tappa tron på dem

kreativitet är något gott

kreativitet är en form av andlighet

kreativitet är inte förbehållet professionella konstnärer

Fyller år idag och duckar inför det faktum att det är en årsdag och tid för bokslut och självrannsakan. Jag har fått frågan vad jag önskar mig, men kan inte komma på ett bättre svar än "något litet". Gott Nytt År finns det de som säger till födelsedagsbarn också numera. Jag har inte hört det uttrycket förrän i år. Alltid lär man sig något nytt. Och nej, jag ska inte NanoWrima i år heller. Lycka till ni som ska!

Moln

Moln
Och
Lätt
Nedebörd