torsdag 19 oktober 2017

Textinspirerad av bok

Inspirationsmening: Men det mest märkliga stället i huset var ändå familjens stora klädkammare. Meningen är hämtad från Lannge - Budbärare från det okända

Jag lekte i Villa Solviken ibland som barn. Flickan som bodde där hette Elizabeth och var ett år äldre än jag. Mamma körde mig dit i vår giftgröna folkvagn. Huset var grått och klätt med sådana där grå plattor som jag lärt mig var giftiga. Större delen av huset var tillstängt. Vi fick vistas i köket och Elizabeths rum och den där klädkammaren.

Klädkammaren hade blekgrå väggar och kallt grått golv. I mitten stod ett gammalt bord täckt med en träskiva. Ovanpå den hade Elizabeth byggt en stad av lego som hon härskade över. Hon lät mig leka där på nåder. Jag fattade inte hur någon kunde ha så mycket lego. Jag hade knappt så det räckte till ett hus.

Det är först i vuxen ålder det slagit mig hur märklig den där klädkammaren var. Vi stängdes in där i det kalla och gråa med en oändlig mängd legobitar för att forma en värld efter Elizabeths huvud. Hennes mamma var som min, ofta sängliggande med huvudvärk.

Huset var annonserades ut på Hemnet och jag gick in på mäklarens hemsida. Det hade renoverats i svart och vitt och mäklaren hade slarvat med att plocka bort inför visningen. Under en säng låg en udda strumpa och det satt vykort och  barnteckningar på kylskåpet. Det var bara klädkammaren som var sig lik. Grå, kall och kal.

Jag nämnde husförsäljningen och klädkammaren när jag var hemma. Vi drack te ur benfärgade muggar med äppelmotiv och jag föreställde mig hur hemnetknarkare skulle irritera sig på kökets furumöbler om huset kom ut till försäljning (jag fasade för den dagen).
-Villa Solviken, sa min bror. Klädkammaren? Det bodde någon gubbe där på 30-talet ihop med sin mamma. Torsten hette han visst. De sa att han var nazist och  hängde sig strax efter kriget. Jag har hört att han går igen. Mamman dog i samma veva och det fanns visst en undangömd syster, som togs till nåt hem också.

1 kommentar: