Vi stannade till i Borensberg, när vi passerade och parkerade bilen på en gräsplätt mellan några husbilar. Regnet hängde i luften, så vi tog med paraplyer Trafiken stod stilla. Bron över Göta Kanal hade öppnats. Vi passerade bilkön och gick genom hamnområdet och passerade serveringar och loppmarknader.
På en av broarna stod vi en stund. I vattnet stod ett konstverk på en flotte. Mot en fond av granskog visade den en glasblåsare om dagen och en urmakare om kvällen. Jag funderade på att ta en bild, men avstod.
-Vi skickar inga vykort nu för tiden, sa jag. Förr köpte man till och med vykort och sparade som souvenirer och satte in i pärmar med plastfickor.
När vi gick tillbaks mot bilen stannade vi vid slussen vid Göta Hotell, det faluröda, som var med i Göta Kanal-filmen. Närmast oss låg en tysk motorseglare, 38 ". En svensk 45"-are gled in efter i slussen. Kaptenen körde den irriterande nära. Hans fru som stod på fördäck skrek "stanna". Tyskarna vakade över sin båt. Jag tänkte, tänk om de där båtarna följer varann från Östersjön till Västerhavet och besättningarna inte tål varandra. Vid bortre sidan låg en IF, avfendrad mot stensättningen. Den låga segelbåten gjorde inget väsen av sig. Besättningen förde den stilla genom slussen. Slussvaktarna manövrerade luckorna med handkraft.
-Det var länge sedan vi såg den där Göta Kanal-filmen, sa jag.
-Den går ständigt i repris.
Det började regna. Vi fällde upp paraplyerna och skyndade mot bilen.
Jag var en av dem som både skickade vykort när jag var någonstans och köpte även till mig själv och sparade som minnen av de ställen jag besökt. Det är lite trist numera att ingen skicka vykort, tycker jag.
SvaraRadera