torsdag 16 juni 2016

Vitsen

Martina står vid ett av de runda borden i konferensanläggningens cafédel. Hon är klädd i en chockrosa tunika och vita tights. Sandalerna har remmar som snörs runt vristen. Erika noterar att hon verkar befinna sig i mitten av sitt sällskap. Hon skrattar och de andra verkar lyssna på henne. 

Den vita marmorn och de stora glasytorna som vetter mot något som verkar vara en sankmad sprider en råkyla inomhus. Erika huttrar. Under kavajärmen har håren på armarna rest sig upp. Hon står tillsammans med Ulrika och Bettan. De dricker kaffe ur pappmuggar och har tagit varsin fralla med en tunn gurkskiva ovanpå osten. Smöret smakar konstgjort och ligger i en klump mitt på brödbiten. Sorlet gör det svårt för Erika att uppfatta vad bordssällskapet säger. Inte för att det spelar någon större roll. Ulrikas sätt att umgås är att alltid vända sig till någon och utesluta någon annan. 

Erika funderar på att gå fram till Martina och säga att hon känner igen henne från facebook, där Martina skriver fräscha statusuppdateringar, delar underfundiga bilder och redogör för sina litterära ambitioner, men hon tvekar. Hon förstår inte riktigt vitsen med det. "Jag känner igen dig från facebook", låter så fattigt. Och "det är du som alltid brukar gilla", får det att kännas som hon inte har något liv. 

3 kommentarer:

  1. Förstår verkligen tanken att inte gå fram till Martina. Det där mellanmänskliga, sociala spelet. Intressant!

    SvaraRadera
  2. Mycket bra! Erikas utanförskap känns tydligt - och att människor tycks leva sitt liv på Facebook.

    SvaraRadera