torsdag 26 februari 2015

Gudomligt

Fortsätter en tidigare historia, bör kunna läsas fristående. Jag tänker mig någon slags 1970-talsmiljö, för den som undrar. 

Hur kan det finnas något som kallas gudomligt, när människor dör och begravningen sker i en nedkyld kyrka, blekgrön och vit, med Jesus och Gud vid altaret och människor med böjda nackar som tvingats in i en sorg, de inte vill möta.

Jag stannade kvar på stigen och talade med Anita, pappas kusin och gick aldrig fram, till bryggan, för att se kroppen som bärgades. Tjejerna i nian som stod på höjden och glodde såg. Jag gick med Rollo. Han tiggde godis av Anita och hon kliade honom bakom de långa blöta spanielöronen och sa att Catarina var annorlunda. I morgon kommer skolan att surra av rykten och jag undrar vem som vet mest. Jag som försöker förstå, eller tjejerna som sett kroppen.

Catarina bodde med sin mamma, styvfar och två yngre bröder i ett stort hus med igenvuxen trädgård, ett kråkslott med fasaden täckt av sidiplattor. De grå asbestplattorna började släppa i kanterna och det växte mögel på husväggarna. Det var meningen att styvpappan skulle renovera, men så kom det ett larm om att plattorna var giftiga och inte fick röras och huset blev stående. Man fick cancer av dem. Jag var rädd när jag var där, för att själva huset var giftigt. Så länge vi var små gungade vi. Gungan hängde längst ner i trädgården och man gungade ut över en slänt. Det kändes som om gungade högre än någon annanstans när man hissnade inför djupet och krampaktigt höll om repen med fingrarna samtidigt som man tog sats med benen. Martin, hennes yngste bror, föll från gungan, rakt ner i djupet med nässlorna och bröt nyckelbenet mot en sten.

I det förgiftade huset smög vi in i föräldrasovrummet. På furusängen låg ett brunt överkast av frotté. Mönstret påminde om en plogad åker. De hade orangea tapeter på väggarna. Det var kallt i rummet. Fönstret stod alltid öppet. Utanför växte päronträd med risiga grenar som knappt gav frukt. När det blåste krafsade trädet på huset, så det lät som det spökade.

Catarina drog fram sin styvpappas porrtidningar och sa att hon hatade honom.
-Ska vi verkligen läsa det här? sa jag.
-Du måste lära dig, sa Catarina. Det är viktigt.
Jag såg bilder på nakna kvinnor som låg i soffor och sängar med särade ben, fuktiga ögon och halvöppna munnar. En av dem hade lagt ett pärlhalsband där nere. Tydliga bilder visade hur man hade sex. Lustfyllt för mannen. Smärtsamt för kvinnan. Att Catarina haft sex med Benny, var det sista förtroendet jag fått av henne. Att tvinga en kvinna att ha sex kan ge lika långt fängelsestraff som mord, fick jag veta på en biologilektion.

-Mia, vi ska äta, ropade mamma från köket. Pappa har kommit hem. Vi ska äta nu.
-Jag är inte hungrig, svarade jag.



2 kommentarer:

  1. Bra berättat. Allt andas 70-tal. Inredningen. Tankarna. Idén om att sex skulle vara något som påtvingades kvinnor, en plikt som måste genomlidas, inget som kunde ske på ett sätt som var njutbart för kvinnor. Jag blir arg vid tanken.

    SvaraRadera
  2. "en sorg de inte vill möta" satte sig genom hela berättelsen - bra!

    SvaraRadera