Hämnd

-Så du menar att jag ska resa hem? För att få någon slags upprättelse?
-Du är så vacker, jag vill att de ska se dig så.
-Jag tror inte det är möjligt. Hela mitt liv har jag hämnats på de där människorna. Varje timme över läxböckerna, varje längd i simhallen, varje gång jag givit efter och ätit, varje gång jag haft disciplin nog att hantera min hunger. Minut för minut har jag hämnats. Till vilken nytta? Just nu känns allting tomt.
-Det är en klassfest...
-Jag vet. Kommer hälften att komma? De som känner varandra och fortfarande umgås. De lyckade.
-Lyckade?
-Människor som haft en strategier som fungerat, om inte behöver ompröva allt gång efter annan. De som varit populära och vet hur man....äh, du fattar. Man blir femton igen och allt man försökt bygga upp raseras så fort man ser Mobbar-Martin och Martina. Han är kung och hon är drottning. Skit samma att han är alkoholist och bor i en etta...
-Jag hade det väl inte så. Vi hade rätt bra sammanhållning i min klass.
-Jag tänker inte riva upp några sår. Det är illa nog att jag får en inbjudan per brev och att Kristina ringer och stammar och undrar om jag ska komma. Jag kan inte hämnas. Det enda jag kan göra är att försöka försonas med mig själv, dag för dag, timme för timme. I natt har jag knappt sovit.
-Det verkade som du sov.
-Jag sov räv och låtsades bara sova. Det känns som en avrättning att vakna i vargtimmen. Vad har det djuret gjort för att förtjäna våra uslaste nätter?