Brand

Det finns en historia, som knappt kan berättas. Den är så tunn och skör, att den inte ens kan bli poesi. Jag  leker med den i tanken och ger människorna namn och  låter dem mötas i solsken efter regn. De får ett yttre. Händelsen får en ram, en plats att vistas på. Jag kan göra så, för han, som möter en annan och ser denna människa, bär en tröja till förmån för brandoffren i Västmanland. Men min berättelse och mina fattiga ord verkar välja det abstrakta. Det konkreta blir för grovt och får mig att tänka på trätrall som mörknat och blivit hal av regn.

Bilden är denna. Två människor famnar varann. De ska ta farväl och håller varann länge och ömt. Han är musiker. Under helgen har han uppträtt och ingått i arrangörsgruppen. Hon har varit på festivalen och känt sig som en älskad gäst. De har sprungit på varandra då och då, mötts i vimlet, lett. Han har rufsat om henne i håret och hon bär minnet av hans hand i mot hennes hjässa i minnet.

Så släpper han henne, men stannar i omfamningen, som han ska till att kyssa henne. Hon vet att han kysser sina vänner, i eufori på scen eller i kärleksfull värdighet i dess närhet, kyssar som är judaskyssens motsats. Det blir ingen kyss. Han rodnar. De skrattar till och släpper varann.

Hon skulle kunna tramsa bort det där och säga "Jag har nästan blivit kysst av min tonårsidol", men istället väljer hon något annat. Hon väljer självaktning och vet att han lär ut hur man möter en människa, med kärlek, värme och värdighet, och låter den bli sedd. Det är så man ska se på en annan.